tisdag 21 juni 2016

Som kvinna blir jag orolig

på många sätt. Hur ska det gå när våra tjejer verkar vara fredlösa och kan våldtas på en färja utan att förövarna fälls.  Gruppvåldtäkt - fy fan så j-a fegt. Riktigt  svinigt. Jag blir så arg. Varför går vi inte ut i massdemonstrationer. På 70-talet skulle vi ha gjort det. Men nu är är alla så insvepta i dimmor som Facebook och Instagram och att förverkliga sig själ, så ingen orkar. Några gör det förstås men märks de alls?

Sedan läser jag om den försämrade bröstcancervården. I dagens DN-upplaga finns ett reportage om effekterna av bröstcancervårdens nya organisation. Redan nu ser man att det blivit färre kvinnor som opererats, och det beror ju inte på att antalet fall av bröstcancer minskat utan att det är färre fall som diagnosticeras och det är en farlig skillnad. Om bröstcancerdiagnoserna försenas så innebär det tyvärr  ofta, en försämring av prognosen för överlevnad.

Eftersom jag själv hade den otrolig tur när den första bröstcancern upptäcktes och därmed fick en tidig behandling med borttagande av hela bröstet och enbart strålning så klarade jag av första omgång mycket bra. När jag sedan gick på kontroller år efter år och det inte kom någon kallelse hösten 2013 så blev jag ju så klart orolig. Och eftersom jag jobbar inom ett område där man ser följderna av brister i vården så är jag väldigt "mycket på", jag ringde och ringde och gav mig inte. Det visade sig att dels hade sjukhuset glömt bort att skicka remissen och dels var det trasig  magnetkamera på Capio så min remiss, när den anlänt, lades på hög.  Jag fick vänta fyra månader på undersökningen och ja, cancer hittades , än värre än förra gången och fördröjningen ska inte ha påverkat. Det var en väldigt otäck cancerform och jag var tvungen att gå igenom en tuff behandling och har en hel del sviter av dessa som jag får leva med. "Tvungen" , valet att behandlas eller, gjorde  jag men eftersom jag inte vill dö i cancer så accepterade jag behandlingen.  Och hittills har det gått vägen. Men i våras var jag orolig för att cancern skulle ha satt spår i skelettet så efter en jobbig period med höftsmärta fick jag göra skelettscintografi och blev "friad", tack och lov. Eftersom jag har en mycket bra och inkännande onkolog så får jag göra undersökningar utan vidare prut. Men långt ifrån alla får de undersökningar som behövs och i tid.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Rosa!

Förra vecka var tung för många av oss kvinnor med bröstcancer i vår historia. Sara Danius, som kämpat i flera år med sin sjukdom, avled i de...