tisdag 28 juni 2016


Pionerna är snart utblommade,  I går gjorde jag i ordning fläderblomssaft som  står i kylen och drar.
Det växer så det knakar i trädgårdslandet men sniglarna är många och varje kväll gör vi en räd.

Nu är det rosornas tid. Först ut var den underbara röda klängrosen vid altanväggens söderläge. Den har nu blivit ett par meter hög, med massor med röda blommor i klasar. Skulle kunna var en Flammentanz men den tror jag att jag har på ett annat ställe i trädgården. En svag doft dock.
Desto mer doftar den gula klängrosen strax intill och namnet på denna har jag faktisk koll på, Golden Bay. Storblommig med  härlig doft.

tisdag 21 juni 2016

Som kvinna blir jag orolig

på många sätt. Hur ska det gå när våra tjejer verkar vara fredlösa och kan våldtas på en färja utan att förövarna fälls.  Gruppvåldtäkt - fy fan så j-a fegt. Riktigt  svinigt. Jag blir så arg.

Sedan läser jag om den försämrade bröstcancervården. I dagens DN-upplaga finns ett reportage om effekterna av bröstcancervårdens nya organisation. Redan nu ser man att det blivit färre kvinnor som opererats, och det beror ju inte på att antalet fall av bröstcancer utan att det är färre fall som diagnosticeras och det är en farlig skillnad. Om bröstcancerdiagnoserna försenas så innebär det tyvärr alltför ofta, en försämring av prognosen till överlevnad.

Eftersom jag själv hade den otrolig tur när den första bröstcancern upptäcktes och därmed fick en tidig behandling med borttagande av hela bröstet och enbart strålning så klarade jag av första omgång mycket bra. När jag sedan gick på kontroller år efter år och det inte kom någon kallelse hösten 2013 så blev jag ju så klart orolig. Och eftersom jag jobbar inom ett område där man ser följderna av brister i vården så är jag väldigt "mycket på", jag ringde och ringde och gav mig inte. Det visade sig att dels hade sjukhuset glömt bort att skicka remissen och dels var det trasig  magnetkamera på Capio så min remiss, när den anlänt, lades på hög.  Jag fick vänta fyra månader på undersökningen och ja, cancer hittades , än värre än förra gången och fördröjningen ska inte ha påverkat. Det var en väldigt otäck cancerform och jag var tvungen att gå igenom en tuff behandling och har en hel del sviter av dessa som jag får leva med. "Tvungen" , valet att behandlas eller, gör jag men eftersom jag inte vill dö i cancer så accepterade jag behandlingen.  Och hittills har det gått vägen. Men i vårad var jag orolig för att cancern skulle ha satt spår i skelettet så efter en jobbig period med höftsmärta fikc jag göra skelettscintografi och blev "friad", tack och lov. Eftersom jag har en mycket bra och inkännande onkolog så får jag göra undersökningar utan vidare prut.




Som kvinna blir jag orolig

på många sätt. Hur ska det gå när våra tjejer verkar vara fredlösa och kan våldtas på en färja utan att förövarna fälls.  Gruppvåldtäkt - fy fan så j-a fegt. Riktigt  svinigt. Jag blir så arg. Varför går vi inte ut i massdemonstrationer. På 70-talet skulle vi ha gjort det. Men nu är är alla så insvepta i dimmor som Facebook och Instagram och att förverkliga sig själ, så ingen orkar. Några gör det förstås men märks de alls?

Sedan läser jag om den försämrade bröstcancervården. I dagens DN-upplaga finns ett reportage om effekterna av bröstcancervårdens nya organisation. Redan nu ser man att det blivit färre kvinnor som opererats, och det beror ju inte på att antalet fall av bröstcancer minskat utan att det är färre fall som diagnosticeras och det är en farlig skillnad. Om bröstcancerdiagnoserna försenas så innebär det tyvärr  ofta, en försämring av prognosen för överlevnad.

Eftersom jag själv hade den otrolig tur när den första bröstcancern upptäcktes och därmed fick en tidig behandling med borttagande av hela bröstet och enbart strålning så klarade jag av första omgång mycket bra. När jag sedan gick på kontroller år efter år och det inte kom någon kallelse hösten 2013 så blev jag ju så klart orolig. Och eftersom jag jobbar inom ett område där man ser följderna av brister i vården så är jag väldigt "mycket på", jag ringde och ringde och gav mig inte. Det visade sig att dels hade sjukhuset glömt bort att skicka remissen och dels var det trasig  magnetkamera på Capio så min remiss, när den anlänt, lades på hög.  Jag fick vänta fyra månader på undersökningen och ja, cancer hittades , än värre än förra gången och fördröjningen ska inte ha påverkat. Det var en väldigt otäck cancerform och jag var tvungen att gå igenom en tuff behandling och har en hel del sviter av dessa som jag får leva med. "Tvungen" , valet att behandlas eller, gjorde  jag men eftersom jag inte vill dö i cancer så accepterade jag behandlingen.  Och hittills har det gått vägen. Men i våras var jag orolig för att cancern skulle ha satt spår i skelettet så efter en jobbig period med höftsmärta fick jag göra skelettscintografi och blev "friad", tack och lov. Eftersom jag har en mycket bra och inkännande onkolog så får jag göra undersökningar utan vidare prut. Men långt ifrån alla får de undersökningar som behövs och i tid.


måndag 6 juni 2016

Det är verkligen långt mellan mina inlägg numera. Men  våren har varit var tung och jag har haft besvär med värk och ledstelhet, känt mig trött och utarbetad trots två utlandsresor och rät tmånga lediga dagar.
I mars åkte jag med dottern till  Barcelona och kopplade av några dagar.  Redan då kände jag av höften. Jag köpte receptfri Voltaren och blev lite bättre. Det var så skönt i I Barcelona, riktig vår och härligt och vi shoppade lite vårkläder. I maj var det dags för nästa tripp, Amsterdam tillsammans med  maken.  Det var vår där  så klart men väldigt blåsigt och ganska kallt bitvis. Fingervantar hade varit bra att ha med. Men när solen sken så var det så mysigt. Amsterdam är en mycket trevlig stad. Även den här gången var jag till Blumenmarcht och köpte tulpanlökar.

Vi åkte till Holland för att hälsa på sonen som pluggar i Delft men bor i Haag och trivs bäst i Amsterdam. På en och samma dag så besökte vi dessa tre städer medan vi var stationerade på ett trevligt hotel i Amsterdam och sonen guidade oss runt en del. Men höften strejkade rejält och emellanåt hade jag svårt att gå.

Innan resan så hade jag tack och lov, bokat ett besök på onkologen då jag var var väldigt orolig som vanligt och läste på nätet (så klart!) att bröstcancer kan sprida sig till bl a en höftled . Så jag hade en tid på kliniken när jag kom hem igen och fick göra slätröntgen och skelettscintografi och ta prover. Efter en starkare kur av diklofenak  som hjälpte faktiskt en hel del  kunde jag till och med sova på nätterna.

Men den här veckan efter röntgen var jobbig, gå och vänta på läkaren skulle ringa. Det gjorde hon på utsatt dag men dagen innan låg en telefontidsbokning i brevlådan och min fantasi fladdrade iväg. Tankar som " - Nu är är det klippt, det är kört!  växlade med att " Läkaren skulle ju ringa och hon bokar alltid in en tid för detta, så det har ingenting att göra med malignititetsbesked" " och med alla möjliga ångesttankar. Det här var i fredags och jag minns inte mycket från förmiddagen för jag var alldeles för ångestuppladdad. När jag äntligen fick telefonsamtalet mådde jag illa av oro.

Men det var lugnt. Jag har bara atros i höftled och ländrygg. Det som är jobbigast är att jag har som mest ont  på nätterna när jag ska sova så det gör ju att jag jämt och ständigt är ganska  trött.
Voltaren ska man inte heller äta alltför länge för magens skull.

Jag är också rätt så stel i lederna p g a den antihormonella behandlingen och har har haft rätt mycket ledsmärtor pga läkemedlet. Dock verkar det som Voltaren-behandlingen har hjälpt lite där också. Men tröttheten sitter i en del. Jag har ett stressigt och tufft jobb så jag måste nu tänka på att spara lite på mig själv så att jag jobbar. De "superkrafter" som jag tyckt mig ha  förr, har jag inte alls längre.

Det är väl så att jag brjar bli lite till åren som man säger. Men 60 plus är väl ingen ålder på en häst, säg?  Och arbetshäst, det har jag alltid varit.

Full sprutt på sommarn!

En månad sedan förra inlägget, och nu kom sommarn! Den kom lika snabbt och intensivt som förra våren.En ganska så varm april, mindre varmt i...