Stars in heaven

Förra veckan var tung, både artisten David Bowie och en av mina favoritskådespelare. Alan Rickman lämade jordelivet.  Jag har inte lyssnat så mycket på David Bowie på senare år men han var ju en legend. Min favoritlåt är nog Life on Mars.
Hans sista skivan med bl a låten Lazarus är definivt ett slags avsked. Han gjorde livsavslut på sitt sätt. Grand final. Men videon med låten Lazarus är tung att se. Han såg väldigt tärd ut.
Och Alan Rickman  - en sådan bra skådis, med sin mörka röst och uttrycksfulla ansikte gjorde han sin roller lysande. Som i Love actually. Eller förstås filmerna om Harry Potter, där han spelade professor Severus Snape. Han kom från arbetarklassmiljö. fyra syskon och utbildade sig till skådespelare, hårt arbetande.
Över huvudtaget så är det många kända ansikten som gått hädan de senaste två åren. Robban Broberg, Henning Mankell, Magnus Härenstam, Brasse Brännström, Kim Anderzon, m fl. 50- och 40-talister. ÄR det åldern som gör att det känns så tungt!  Eller att man/jag som femtiotalist/ vuxit upp med många bra radioprogram och filmer. Man vet ju att livet är ändligt, och när det är kända människor som dör så blir det så tydligt.
Vi kan dock lyssna på den efterlämnade musiken, se  filmerna som de var med i och läsa böcker. Dessa artister har lämnat spår efter sig, i större eller mindre omfattning. Så frågar jag mig själv, vem kommer att minnas mig den dag jag försvinner?  Min familj så klart. Men andra?  Några kollegor, de vänner som jag har. Men tiden bleker alla minnen. Till slut är ens liv bara några fragment i någons minne.
Jag tänker på de av mina egna släktingar som är borta sedan länge.  Min brors röst, den minns jag ännu. Fars röst har jag svårt att minnas. Hur min mor lät kan jag faktiskt lyssna på, har inspelade band. Mina systrar, en av dem, Gudruns röst minns jag väl.

Jag är så trött av att jobba heltid, har alldeles för  mycket att göra. Jobbar sent. Men har ett jobb, det är ju inte alla som har det. Den här månaden får jag en hel lön, det har jag inte haft sedan april 2014. Då hade jag fått  cancerdiagnosen och orkade inte jobba heltid, var sjukskriven på 25 % tills att alla behandlingar påbörjades.

Tiden läker alla sår men så är det ju inte riktigt. Det finns alltid ärr, som påminner om det svåra som var. Oron finns alltid där, mer eller mindre förvisad. Det gäller dock att gå vidare, att inte fastna.

Kommentarer

Populära inlägg