Under strålkanonen

Så här på Luciadagen så är det aningen snö ute och väldigt halt. Köpte nya broddar, hoppas att de inte lossnar bara. Isbekämpningen är inte optimal och jag vill verkligen inte bryta något ben nu när bara två behandlingar återstår. 

Nu på tisdag görs den 25:e behandlingen och sedan är jag är färdigbehandlad för den här gången, förutom den antiöstrogenbehandling som jag ska ta i form av tabletter under fem år. Jag får en annan sort än förra gången, anpassad till den typ av tumörer som det nu var frågan om.

Varje vardag i fem veckor, i ur och skur har jag tagit tåget in till Södra Station och gått till trappan vid foten av berget vid Ringvägen, en  brant stigning upp till sjukhusbacken och SÖS men som tur är trappan uppdelad i sektioner. Ibland har jag fått stanna upp för att hämta mig, orken tryter ibland  men så har jag gått vidare uppåt med blytunga ben. Jag har räknat trappstegen, det är 100 stycken vilket innebär att varje behandling föregåtts av 100 trappsteg, 500 per vecka och 2 500 steg för hela perioden. Neråt har jag sällan gått, åker nästan alltid buss till Skanstull och vidare hem med buss. Nu har jag ju dessutom upptäckt att snabbussen hem till Södertörn har börjat gå tidigare på eftermiddagen så jag kommer hem fortare med den, än med pendel/tåg. Synd att jag inte visste detta tidigare, då hade jag sluppit den långa resvägen hem.

Varje vardag har jag gått den långa centralkorridoren rakt fram, till höger och sedan vänster för att ta hissen ner till kulvertarna där radioterapin är belägen. Jag har på mina vandringar i korridoren mött patienter i korridoren, som jag också sett i väntrummet till och från, många med peruker eller med hårstubb. En del i god form och andra, inrullade till väntrummet i sängar och rullstolar.

Jag har skannat min kod och suttit och i land väntat länge, d v s oftast men ibland har jag blivit inropad direkt. Väl i väntrummet sitter de allra flesta i var sin kokong, väntar på sin tur att bli uppropad, klä av sig och att lägga sig under strålkanonen. 

Personalen är alltid vänlig och tillmötesgående, de klappar om dem som mår dåligt och bryr sig verkligen om patienterna. Jag tror att de flesta,  i likhet med mig, känt sig väl omhändertagna. Sköterskorna använder våra förnamn för det mesta, bara det är mer personligt än att höra sitt efternamn ropas upp. Två onkologsjuksköterskor är alltid i behandlingsrummet,  de är utbildade på strålbehandling och dubbelcheckar allting med varandra medan de småpratar med patienten. 
Exaktheten är total, strålfältet är minutiöst uträknat och man måste ligga absolut stilla. Innan strålkanonen vänts sidledes för att stråla skulderpartiet så brukar jag titta titta mot det fönster som visar strålfältet i det läget. Sedan fokuserar jag på en punkt i taket och kör mitt mantra inombords.

När strålningen är klar så tvättar och spritar jag händerna, det är många som har hållit handtagen som vi håller i under strålningen och hittills har jag klarat mig från infektioner. Under cytostatika var jag nästan i karantän, allt för att slippa infektioner och kunna köra behandlingen utan avbrott.

En del biverkningar från cytostatikan i form av känselrubbningar i fötterna finns kvar. Hoppas dock att klingar av helt så småningom. Jag har varit väldigt trött efter strålbehandlingarna och har i princip åkt hem varje dag och vilat, men så var ju förväntat. Rastlösheten är dock mer påtaglig nu, jag mår bättre och bättre och behöver komma i gång och träna och efter nyår ska jag börja jobba igen, på deltid till att börja med.

I och med att jag börjar bli mitt forna jag igen så kommer också tankarna. Och de är jobbiga på nätterna, har svårt att sova igen och somnar inte utan insomningstabletter. Jag är uppe och vankar i huset, sängen blir så varm när man ligger och vrider sig i sömnlöshet. Ofta lägger jag mig i någon av sofforna och då får jag genast sällskap av två intensivt spinnande katter. 
Efter ett tag brukar jag känna att nu kan jag somna  och tar mig till sängen och somnar. Men klockan är ofta runt två - halv tre på natten. När jag kommer in i normala gängor igen med jobb, så hoppas jag att sömnrytmen blir något så när normal igen. 




Kommentarer

Populära inlägg