söndag 30 november 2014

Halvvägs

Nu är jag halvvägs igenom  strålningen. Det går på rutin, har funnit att det är bäst komma dit mitt på dagen, efter lunchtid, så slipper jag köa så länge. Det innebär att jag äter tämligen sena luncher numera eftersom jag vill äta hemma, men å andra sidan äter jag en sen frukost.  Ibland tar jag bilen till pendeln men oftast åker jag kommunalt hela vägen och det tar sin tid.

Efter ett par veckor så känner jag nu igen några ansikten i väntrummet. En del har nyss börjat sin behandling medan andra är mitt i som jag. Det som vi har gemensamt är att vi sitter där pga en anledning, cancer.  Många har som jag, en annan frisyr än för ett halvår sedan. Nu har håret växt en hel del, ser just nu ut som jag har snaggat hår. Till jul har jag nog en hyfsad längd. Färgen är ganska mörk, men stöter i grått..

I morgon är det första advent. Plockade fram julstjärnor och elljustakar och nu är det pyntat. Det tog längre tid än tidigare att göra i ordning i fönstren, då allt måste säkras med dubbelklistrande tejp. Katterna far fram som tornados ibland och det bär iväg upp till fönsterbrädorna. Blomjorden påtas upp med en tass, ligger i högar..Men Elliot och Maja är förlåtna, de är ett roligt sällskap om dagarna.

Enligt meterologerna har det varit den mörkaste novembermånaden på över hundra år, och ja, det känns. Kompakt mörker alltså. Det är inte underligt att man är trött, oavsett.  Lite snö skulle onekligen göra det ljusare och trevligare. Tänk julen för två år sedan. Men det är klart, sedan blev det ju snökaos och vår avenbokshäck blev söndergnagd under snön av sorkarna..

fredag 21 november 2014

Äntligen fredag. Sov urdåligt i natt så det var tungt att stiga upp tidigt. Vi skulle till veterinären och sterilisera/kastrera katterna, med inlämning kl 08 00. Kattern undersöktes men när veterinären lyssnade på Elliot tyckte hon att han lät astmatisk,  han har haft lite hosta och nysningar den här veckan. Så han fick lungröntgas och visade sig ha förtätningar i övre luftrören, ordinerad antibiotika och ny undersökning om två veckor, Ingen kastrering där alltså men Maja opererades och går nu omkring med strut, stackarn. Hon blev alldeles galen först, gick baklänges i hopp om att gida ur struten  men det gick inte. Elliot reagerade också underligt, han har ju varit så beroende av Maja och nu vill hon var i fred. Hon luktade dessutom annorlunda så han ligger och surar i ett hörn. Maja är ju så liten till växten att struten hindrar henne från att nå ner till matskålen.  Nu måste struten av först och sedan på igen och så måste vi hindra Elliot från att slicka hennes operationssår. Plus att Elliot  ska ha antibiotika en vare  och Maja smärtstillande.. Ett evigt pyssel, och dyrt som sjutton med veterinärbesök.. Vi har försäkring på båda men självrisken är så hög att det blir antagligen ingen ersättning.


Så här gosiga mot varandra är de inte idag. 
Efter veterinärbesöket åkte jag direkt till strålningen och fick vänta i en och halvtimme på min tur. Nej, det får bli eftermiddagstider för hela slanten. Att sitta där och vänta när jag var så  trött, var en pärs.

torsdag 20 november 2014

November - mörkast av alla månader

Nu är jag inne på vecka två av fem strålningsveckor.  Själva behandlingen tar inte mer 15 minuter. Det som tar tid är att vänta på sin tur. Väntetiden beror alldeles på hur många som väntar i kösystemet när man kommer in, eftersom sjukhuset har börjat med dropin-behandling. Jag försöker nu lista ut vilka tider på dagen som som det blir kortast väntetid. Ofta är det en timme i väntrummet. Nu åker jag in efter lunch för att kunna åka med snabbussen hem, då minskar den totala restiden med en timme.  Sedan är det sen eftermiddag och efter att jag kommit hem från sjukhuset behöver jag vila en stund och sedan är det middagsdags.

Eftersom jag har behandlingar varje dag, så har jag alltså fullt upp. Försöker att inte fundera så mycket på hur behandlingen resultat, på hur det blir framöver. Men jag siktar på att börja jobba efter nyår, längtar efter att komma ut och få en vanlig vardag igen. Biverkningarna ebbar ut, har dock fortfarande problem med fötterna. Speciellt tårna är domnade och tånaglarna är så ömma, antagligen efter cytostatikan. Har provat alla höstskor nu och det är en pina att ha skor som trycker mot tårna. Eftersom jag behöver gå rätt långa sträckor så får det bli mina walkingskor ett tag till men de fungerar inte om det blir snö och halt. Så kung Bore, jag ber , håll upp med snön ett tag till!! Jag får nu lov att leta efter ett par rymliga och mjuka vinterskor som dessutom klarar halkan, det blir inte lätt.  Ett par snygga och bekväma stövletter kanske.

Nu väntar jag först och främst på mina nya glasögon som jag helt oförhappat provade in förra veckan. Jag såg lite suddigt på höger öga och trodde att glaset var smutsigt, med det visade sig vara antireflexbehandlingen som krackelerat! Glasögonen är relativt nya, bara något å så jag gick tillbaka till Specsavers och det var inget problem alls. Nya glas så klart, men bågen fanns ju inte kvar i sortimentet. Det är nämligen inte som förr i tiden, att man bytte glas i bågen utan allt byts, jag fick helt enkelt prova ut en ny båge på stört. Eftersom jag ser så himla dåligt utan glasögon så brukar jag ha linser på mig när jag provar glasögonbågar, så nu fick jag lita på bildskärmen som optikern hade. Problemet är ju att jag måste krypa alldeles intill spegeln för att se hur bågen passar till ansiktet. Det blir spännande att se hur den blåa bågen blir i verkligheten. 

I det stora hela så börjar livet bli mer  normalt. Håret växer för fullt, ser ut att vara något ljusare än vad jag hade tidigare. Det är väldigt kallt att inte ha hår, och eftersom jag hade väldigt tjock hår så behövde jag sällan ha mössa. Jag letade efter någon tunn mössa som inte blir för varm och hittade en av grå trikå med tygros!! flärdfullt minsann. Inte för att jag är så glamoröst lagd, men lite flärd behövs i mitt läge. För att förstärka min växande ögonfransar så har jag köpt en ny mascara, Lancome Grandios , den dyraste mascara som jag köpt någon gång!! Men den ger lite stadga och lite sotigt intryck så den är värd sitt pris. Ögonbrynspennan har jag slutat med nu, ögonbrynen har växt ut.  Känner mig lite mer tillfreds när jag ser mig själv i spegeln nu.  

söndag 16 november 2014

Strålande tider

Så har ännu en vecka av denna mörka novembermånad gått. I onsdags började mina strålbehandlingar och de inleddes med att ens sköterska gick igenom allt mycket noggrant.  Så fick jag lägga mig under en strålkanon igen, dock nya sedan sist, 2007. För ett par veckor sedan fick tatueringar på huden som riktmärken för strålfältet och nu har jag flera ritade streck därtill. När jag ligger på britsen så ser jag in i strålkanonens fönster , ser jur strålfältet ändrat allt eftersom läget på kanonen ändras. Det är enorma apparater med en jättearm som vrids runt mig, i jakt på cancerceller. Det är så jag får se det hela. Ett krig mot cancern. Cytostatikan likaså, allt för att jag ska bli helt fri från cancern. Jag hoppas att allt går bra och tar en dag i taget, tar inget för givet.

Det tar mer tid än jag trodde med strålningen, jag åker buss och pendeltåg och bara restiden kan ta tre timmar totalt av dagen. I bland är det upp till en väntetid på en timme på radioterapienheten och det gäller att fördriva tiden i väntan på sin tid.  Jag betraktar mina medpatienter ibland men inser att det  kan vara deprimerande, en del är väldigt sjuka och andra mindre.

Efter första besöket på SÖS kände jag för en promenad. Det var fortfarande morgon,  molnigt men solen försökte bryta igenom. Jag gick upp i Tantolunden och insåg vad fint det är där uppe. Det var nog på 80-talet som jag var där senast.

Sedan tog jag en riktigt lång promenad längs Ringvägen och Hornsgatan ner till Slussen. Jag hade mina nya kängor på mig och nu hade jag gruvligt ont i fötterna,  orutinerat att ta en långpromenad i nya skor. Jag lyckades med möda ta mig hem med pendel och buss, sedan 15 minuters smärtsam promenad från bussen och hem.  Det var med stor lättnad jag tog av kängorna.

I går var vi till Taxinge på julmarknad. Det var riktigt juligt fastän gröna gräsmattor. Gjorde en del småinköp, god ost och gott bröd, en tomte till vår tomtesamling. Plus en värmeljushållare i form av en häst, en kuse till pepparkakshuset. Det blir ett sådant i år också även om barnen för länge sedan är vuxna.

söndag 9 november 2014

Skoglig tur

Efter en och halv timmes skogspromenad i Tyrestas urskog så är mina ben trötta men det känns väldigt bra att ha fått anstränga sig lite.

Det var helt vindstilla och lite dimma i Tyresta,  rent av ek lite trolsk stämning.  Vi valde att gå slingan på 6 km,  faktiskt barnvagnsslingan som är perfekt att gå om man vill ha ett slätt underlag att gå på. Passar ju mig som konvalescent, en del mastiga backar men perfekt för att få upp flåset lite.
Ju längre in i skogen som vi kom, desto tystare var det. Riktigt skönt. Lustigt nog så hejade alla skogsvandrare som vi mötte,  inne i skogen. Det var mest medelålders men även ett par yngre. Men när v närmade oss på varandra Tyrestagården igen så var det ingen som hejade. Har det att göra med att vi var långt inne i skogen, långt från bebyggelsen? Psykologiskt?

Det var länge sedan vi var i Tyresta, när barnen var små så var det ett populärt utflyktsmål på helgen.
Fick en hel del fina foton och vi såg flera spår efter bäver, t  o m en fördämning som bävrarna gjort.

Innan vi åkte så hade jag satt in en gryta i ugnen , med kalvbog, lök, buljong, öl och vitlök samt timjan och lagerblad. Lågtemperatur, 100 grader. När vi kom hem efter fyra timmar var kalvbogen i sönderfallande, den var så mör att jag bara behövde peta på köttet så föll det sönder. Jag hällde i lite matlagningsgrädde och Maizenaredning och redde skyn. Skalad kokt potatis till, så gott. 

Faktiskt så tycker jag att det börjar känna ganska okej nu. Och på onsdag börjar strålningen. Men även om det är kämpigt att åka ill sjukhuset varje dag så är det lättare att stå ut med än cytostatikan. Ögonbrynen börjar skönjas och jag har ca 5 mm lång hårstubb. Det tar sig!



fredag 7 november 2014

Ögonbryn, något att bry sig om

Ann-Katrin LundqvistAtt måla ögonbryn är inte lätt, har gjort åtskilliga försök och de har hamnat åt skogen fel. Men jag börjar få upp snitsen nu och jag undrar om inte mina egna är på väg:-)
 Tycker mig se en mörkare linjen där de borde växa ut. Tänkt om de skulle börja växa ut på fel ställe, får nog ansa dem hur som helst. Över huvudsvålen, hemska uttryck, syns nu ett mörkare fält där håret börjat växa ut. Om ett par månader har jag en frisyr. Så här mörkhårig som på bilden t v blir jag inte, bilden togs 2007 och numera, eller innan håret föll av vill säga, så var håret gråsprängt. Men med en bra frissa och slingor så trivdes jag med min frisyr,
t h.

onsdag 5 november 2014

I baktagen

Efter en lång promenad över lerig gångväg över en åker, och sedan en tur in till köpcentret för inköp av ny eltandborste, så kände jag för mera bakning. Köpte lite bakattiljraljer också,  är ju ett friskhetstecken att jag ens orkar tänka på bakning. Maken ska bjuda på kaffebröd på jobbet så jag erbjöd mig att baka muffins med chokladgömma. Son och dotter estimerade dem. men bagarn var så mätt att hon inte smakade på dem. I morgon ska det bli en till kaffet.

tisdag 4 november 2014

Hårbryderi

Igår var jag till tandläkaren och fick en lagning utbytt. Jag nämnde att jag fått enormt torra munslemhinnor, vaknar varje natt och är kruttorr i munnen.  Tungan fastnar mot gommen, bokstavligt.  Enligt tandläkaren så kan strålning mot  lymfkörtlar och hals,  som det snart blir i mitt fall, medföra att man blir ännu mer torr i munnen..

Lika bra att jag vänjer mig, en jobbig tid väntar igen. Men strålningen i sig tar inte så lång tid, men jag ska till sjukhuset varje dag. Sedan sak jag försöka hitta på något vettigt, långa promenader, museum, bio och teater. Har inte varit utanför hemmet alls nästan i sommar och höst, allt för att slippa infektioner som lätt uppstår när man är som mest infektionskänslig. Har nästan blivit lite folkskygg, bytt vagn på t-banan när det har kommit skolklasser eller barngrupper. Ve den som hostar  i närheten av mig på bussen.. Men den infektionskänsliga delen är nu förbi, dock funderar jag på om jag ska vaccinera mig mot influensan, får kolla med onkologen.

Nu växer i alla fall håret dag för dag.  Stubben ser väldigt ljus ut, nästan vitt. Kanske får jag silvervitt hår, vi får se. För att slippa se ut som Uncle Fester så köpte jag en ögonbrynspenna och fick på köpet lite goda råd av expediten. Lättast är att använda penna, så jag valde detta alternativ men det är inte lätt att se var ögonbrynen satt. Finns inte ett strå kvar. Några enstaka ögonfransar vårdas ömt, lite mascara så ser de ut som fler. Men även om ögonbrynen nu är fejkade så känns det mycket bättre med dem, känns mer som jag igen.  Lösögonfransarna har jag gett upp, de är omöjliga att få bukt med så jag hoppas att mina egna snart växer ut igen.

Vår hjälpsamme granne, som hjälper oss med vattenskador och annat hantverksmässigt,  fyllde 50 år nyligen. Något firande var inte aktuellt då eftersom han rest bort men vi, och en annan granne beslöt oss för att överraska 50-åringen efter hemkomsten med en flaska whisky. Jag hade gjort en kaka som vi tog med oss. Kakan blev väldigt god, och smeten räckte även till några små formar. Receptet är lätt och finns på receptsidan: Smått och gott

Våra katter är en stor glädje varje dag men blomkrukorna  i fönstren blir färre och färre. Soffan är nu helt klädd med fleeceplädar och min ärvda Bruno Mattson-fåtölj, (som fick en ny och dyr dyna för några år sedan men det är ju en kultfåtölj från 70-talet) har fått beklädas med två lager pläd för att motstå katternas klor..

Så till slut en bild på den fina bukett som jag fick från mina f d kollegor från försäkringskassan. Vi håller kontakten fastän det nog är 20 år sedan vi jobbade ihop senast, hälften av dem är numera pensionerade.

lördag 1 november 2014

Minns i november..

Hösten är nu långt framliden, november, den mörkaste och mest onödiga månad som finns.
Nu är det Allhelgonahelgen, tid att minnas våra döda och hedra dem med gravsmyckning. Mina släktingars gravplatser ligger i Norrland så jag skickar mina tankar till dem. Hoppas att mina två systrar som sinsemellan är djupt osams, inte låter sin aggression mot varandra ta över när de ska träffas i morgon och dela upp sakerna efter min bror. Själv avstod jag från allt, de fick slåss om sakena. Prylar har jag så mycket och minnet av min bror , vilar inte på ägodelar utan på minnen. Tänder ett ljus och tänker på mina föräldrar och syskon, Aina, Gudrun och Bernt som är borta.

Det är rätt så tungt emellanåt, tankarna kommer och går. Men  alltför tunga tankar måste jag skjuta åt sidan. Jag behöver bearbeta allt som varit och min oro för framtiden. Efter att behandlingen  är avslutad är det vanligt med depressioner. Det är när man släpper fokus på behandlingen och sedan, när man är igenom så smyger sig tankarna på. Hur ska det gå? Hur blir min framtid? Klarar jag mig? Hur länge?

Och visst är jag optimist, det måste jag vara. Dock är det lätt att falla i tankar. Men de får skuffas åt sidan, måste se framåt. Tar en dag i taget, kan inte oroa mig för mycket. Livet går vidare.

Nu växer håret i alla fall, kan se "kustlinjen, d v s var hårgränsen gick runt om huvudet. Stubben ser ganska ut, blir nog ljusare i håret än innan. Det känns skönt, spejar efter ögonbrynen  men de har inte någon utväxt ännu. Jag har fortfarande domningar i fötterna men annars har jag återhämtat mig rätt så bra. Trött men ändå en hel del energi emellanåt, så pass att jag bakat chokladkakor med chokladkräm till dessert idag.

Full sprutt på sommarn!

En månad sedan förra inlägget, och nu kom sommarn! Den kom lika snabbt och intensivt som förra våren.En ganska så varm april, mindre varmt i...