tisdag 28 oktober 2014

Dags igen

Idag var det dags för datortomografi innan strålbehandlingen. Strålfältet märktes ut med nya tatueringar, har ju ett par sedan förra gången.

Tur att jag var ute i god tid för jag gick till Bildcentrum på SÖS istället, men det var ju fel. Jag skulle ner till källarplanet 01,  där finns radioterapin. När jag kom in i vängtrummet så kände jag igen mig direkt, jag satt  i detta väntrum ungefär vid samma tid hösten 2007. Då som nu skulle jag få 25 strålbehandlingar, 5 dagar/vecka. Om två veckor kör det igång.

 När jag åkte hem från sjukhuset idag var jag så trött att jag somnade först på pendeltåget och sedan på bussen från Skogås. Jag måste få upp orken och konditionen och har laddat ner appen Vardagsmotion från Rosa Bandet till min mobil. I går var jag ute på en lång, lång promenad och var så trött,  men nöjd ändå. Problemet är att jag fortfarande har "kuddiga" fötter och får domningar i tår och trampdynor efter en stunds gående. Det är nervbanepåverkan av cytostatikan som inte ännu gett med sig och frågan är om de helt går över. De enda sko som fungerar något så när är walkingskor Ajöss med mina snygga höstboots alltså. Men walkingskor blir hala på is och halkan är ett problem varje vinter eftersom jag brutit bägge handlederna och en fotled, en led vid varje falltrauma på is.  Så jag måste jag skaffa nya bekväma skor och med dubbar, Ice Bugs.

 Idag gick jag från Skanstull till SÖS och tillbaka, tog en kvart en väg så om jag lägger ihop alla steg inklusive 20 min till och från bussen plus lite extra gångsträckar så blir det en timme per dag.  Nu blir jag råtrött efter en promenad men det känns bra, benen behöver stärkas. Jag kör lite hantelträning, 2 kg  framför TV:n.  Därtill bör jag hinna med en och annan promenad hemmavid om jag kan göra strålningen på förmiddagen. Det mörknar så snabbt  nu och jag vill promenera i dagsljus.

Skönt i alla fall att jag nu har cytostatikan bakom mig, jag hade inte orkat en gång till. Det var efter nummer tre av sex,  som jag kände att nu brakar det loss på allvar. De första tre behandlingarna var jobbiga i för sig men sedan, så tungt, så tungt. Alla biverkningar kom på en gång, förutom håret som föll av först. Och fatique, det hade jag inte riktigt förstått hur trött man är när dessa skov kommer.
I Expressen  förra hösten så berättade Regina Lund om sin tuffa behandling, hon var då inne på sin fjärde behandling av sex.  Beskrivningen av cellgifternas funktion är verkligen träffande: "..kemisk krigföring i kroppen som ska bränna ut allt, och tyvärr åker civilbefolkningen med också" . Allting i kroppen får en smäll, och för att skydda olika organ så var jag tvungen att ta högdos kortison, medel mot illamående, hjärtmedicin för att skydda hjärtat, medel mot förstoppning, i stället diarréer efter för lång tid av detta osv.

Jag brukar inte skryta om mig själv, men jag kämpade och jag kämpar. Vi är många som drabbas och en del av oss får denna j-a sjukdom flera gånger. I mitt fall är det ju inte recidiv utan ett helt annan cancersort än förra gången. Varför en ny cancer? Hur länge har jag haft denna? Varför kunde man inte ens med magnetkameran, upptäcka en 9 cm stor tumör. Jag som har varit på kontroll varje år och fått göra MR. Varför kan jag fråga mig men får ju inga svar så, livet är så här.   Men som sagt, jag kämpar på och lever mitt liv. Bloggen är min ventil och ibland skriver jag Facebook, där får jag peppning av mina FB-vänner. Man blir lätt isolerad, träffar mest familjen och några nära vänner, allt för att inte dra på mig onödiga infektioner.

söndag 26 oktober 2014

Strålande tider väntar

På tisdag ska jag till röntgenavdelningen inför strålningen som börjar i november, man ska stråla bröstkorg, lymfkörtlar och halsen. Får se om jag klarar mig utan strålskadad hud denna gång, förra gången gick det ganska bra, inga sår eller brännskador. Men nu är jag äldre och huden skörare, dock är det ingen idé att ta ut eländet i förskott.
Härom veckan ringde jag plastikkirurgen angående expanderprotesen, Skönt att jag nu börjar känna mig bättre, är fortfarande trött och lär så bli efter strålningen. Men problemen med magen har gått över i stort sett, håret förväntas börja växa snart. har nu tappat även ögonbrynshåret och nästan alla ögonfransar. Peruken av syntet kliar och är inte alls bekväm, så hemma går jag utan.  Men när jag ska handla så tar jag på den. Har upptäckt att min gamla basker är rätt bra. 
Det har varit regnigt och grått väder och det påverkar inte bara mig, även våra katter  verkar sova mer när det är dåligt väder. Jag går inte gärna ut i regn och rusk, men ett par dagar i veckan så försöker jag ta riktiga långpromenader, bensträckare.
Våra katter är nog att betrakta som ungkatter snart. Snart ska de steriliseras och då ska båda ha strut på sig ett tag. Det blir bökigt för de små liven, men nödvändigt.

lördag 25 oktober 2014

Från Sundborn till Ostindia och Bangladesh.

När jag fyllde 25 år, på 70-talet, suck så länge sedan,  så fick jag kaffekoppar och assietter ur Rörstrands Ostindia-servis. Därefter började jag samla på porslinet, fick  fler koppar på födelsedagar  och i bröllopspresent så fick vi  hade till slut ett dussin av det man behöver mest, koppar, tallrikar och assietter. När det har varit bra pris på Duka och Cervera, har jag slagit till och köpt karotter. De tar plats i skåpen men det är trevligt att kunna duka med snygg och enhetlig servis.

Sundborn är ju förknippat med Carl Larsson och Dalarna. Och så är det en porslinsservis som vi har vissa delar utav. Vi är så gammaldags att vi har vardagsporslin och finporslin. Ostindia är finporslin.
Sundborn är vardagsporslin men av kaffekopparna har vi bara ett par kvar, de andra har gått sönder. Ett rätt så skört porslin alltså.

Vi åkte därför till Gustavsberg och Ittala Outlet för att köpa några kaffekoppar, vilka som helst men de ska tåla maskindisk och det ska vara koppar med fat. Inte muggar. .

Men problemet är att det inte är lätt att hitta kaffekoppar med fat. Det finns massor med muggar men nästan inga med kopp och fat.  Porslinsserien Sundborn tas alltmer ur produktion sedan ett par år, och kaffekoppar finns inte att köpa. Bara begagnat, vi har letat på Blocket men hittills har någon annan hunnit köpa dem. Vi är alltså en del som har koppar och vill ha nya..Till slut bestämde vi oss för att köpa till några kaffekoppar med fat av Ostindiaserien, för de kopparna kommer att finnas kvar i alla fall..

När vi kom hem med de nya kopparna från Ittalas Outlet så ser vi att de nya kopparna skiljer sig från de som vi har, de är mycket tjockare och inte alls så tunna som de borde vara. Dessutom betydligt tyngre, hela 30 gram tyngre per kopp!  De har dessutom en klisterlapp med texten Svensk design, tillverkas i Bangladesh. Söker på nätet och hittar denna artikel i Aftonbladet från 2011: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13571556.ab#. Det känns ju inte så kul att de kopparna tillverkas i fattiga länder och att de som arbetar på fabriken har sådan fruktansvärda förhållanden. Den enda tillverkning av porslin som  ff sker i Sverige är en liten mängd benporslin enligt Rörstrand.

Tänk så mycket porslin som det finns i våra skåp, de har en historia och många tankar har bytts över kaffetåren, Så var rädd om dina fina gamla koppar, släng dem inte. Sälj dem på Blocket eller ge dem till välgörenhet. Man kan ju faktiskt handdiska..

måndag 20 oktober 2014

En ny måndag

I lördags var det grårusk men ändå rätt så varmt väder, 15 grader men på natten blåste det enormt och jag kunde inte sova. Det var stört omöjligt. Framåt tretiden så somnade jag till slut och vaknade kl halv elva. Det var ju den dagen det.. men sömn måste jag ha så det var skönt att få mina sömttimmar i alla fall. I natt var det åska och skyfall och jag somnaden halv två men är ialla fall gansak pigg, kom upp klockan nio.  Någon gång under natten så slog jordfelströmbrytaren till pga fukten och vi vaknade strömlösa 07 00. Själv somnade jag om och steg upp klockan nio som sagt, åt frukost och läste tidningen. Nu när jag är sjukskriven så hinner jag faktiskt läsa DN, vilket jag aldrig hinner när jag jobbar.

I fredags var jag in till jobbet och var med på en pensionsavtackning, det var den dagens bedrift och sedan var jag väldigt trött. Men nu är det bättre, skönt att känna att nu har det vänt, kroppen är inte så tung och jag börjar känna mig rätt så normal.Den här gången har jag sluppit den där känslan av att vara i en glaskupa, kanske var det den skyhöga kortisondosen som bidrog förra gången. Kortison kan ge psykiska biverkningar enligt onkologen som jag träffade senast. Den här gången tog jag dock en något lägre dos och kortade ner intaget med en dag, mådde kanske mer illa men jag ville försöka och det gick.

 Jag har varit enormt trött och seg, och det har varit tungt men nu är jag igenom. Fötterna är  fortfarande påverkade, har ungefär som en miljon nålar i fötterna och det känns mest nattetid. Det ger nog med sig med tiden, hoppas i alla fall.

Det jag får passa mig för är nu infektioner och undviker därför alla kontakter utanför familjen. Jag var och handlade igår mitt på dagen, det brukar vara folktomt men en mor och dotter som  skrällhostade gjorde att jag gick långa omvägar till kassan. Jag blir lite nojig av snörvlande och hostande personer pga smittorisken. Jag är som mest infektionskänslig hela veckan så nu gör jag bäst i att hålla mig för sig själv och gå ensamma promenader med kameran i stället.

Ett bra sätt att fördriva tiden är att gå igenom alla tusentals bilder i datorn, men sömnigt. Börjar med sommarens trädgårdsfoton. En Ingrid Bergman-ros blommar fortfarande och även en liten rosa buskros, som jag tyvärr glömt namnet på.

De här blommorna  passar ju bra nu då det är Rosa bandet-kampanjen.  






onsdag 15 oktober 2014

Den vår den svage kallar höst

Den första veckan efter cyton är avklarad och biverkningarna har avlöst varandra. Trots att jag är urtrött så har det dock vänt nu. Jag känner inte längre den där metallukten i näsan, maten smakar igen och magen fungerar. Idag var jag ute och räfsade löv, vilket tog musten ur mig men jag fick i alla fall frisk luft. Kanske får jag sova bra i natt, har varit si och så med sömnen.

Det finns fortfarande rosenknoppar och även en del andra blommor blommar ännu. Men i helgen ska det bli kallare så det är bara en tidsfråga innan frosten slår ut de sista. Nu har jag räfsat löv över rabatterna och planteringar, flyttat ett par perenner och grävt ner höstens nya lökar, så nu är det viloperiod i trädgården.

I morgon blir det bara vila och på fredag ska jag in till jobbet, för att vara med på en kollegas pensionsavtackning. Av oss som jobbat längre på bolaget så är vi bara ett fåtal kvar nu, vilket känns
vemodigt.

måndag 13 oktober 2014

Måndagmorgon..

Måndag morgon och mitt huvud känns så tungt. Kunde inte somna i natt, först vid 02 30 kom John Blund. Då hade jag varit upp och kokat varm mjölk  och tagit en extra insomningstablett. Lade mig i soffan och genast kom katterna, de lade sig tätt intill och kurrade  intensivt. Där jag låg i soffans djup hade jag perfekt vy mot natthimlen och insåg att det var nästan fullmåne. Kanske var det därför svårt att sova, molnen gled fram och tillbaka och i revorna syntes tydligt en rätt  så full måne.. Hur som haver,  idag är jag väldigt trött, kanske även pga att jag tog en extra insomningstablett, vaknade inte förrän kl 10 00.

Eftersom cytostatikakuren är över nu så tar jag inte någon kortison längre, bara hjärtmedicin och Omeprazol för magen men den senare ska jag släppa när det börjar normalisera sig i mage och tarmar. De närmaste dagarna lär det bli svamp i mun/svalg så gurgelmedicinen måste jag börja med igen och sedan får jag se om historien med det lättblödande tandköttet upprepar sig igen. Om inte så är den här kuren snart över och nu återstår återhämtning fram till mitten av november, då börjar strålningen. Förra gången som jag fick strålbehandling så klarade jag mig utan större besvär med strålskadad hud, får se hur det blir denna gång. Jag var super noga med att smörja in huden förra gången, använde en specialkräm från apoteket.

Jag inser ju att att jag inte är i bästa form just nu men det ger sig. Det tar sin tid och jag måste ge mig till tåls. Tills strålningen börjar ska jag vila och kanske börja träna lite lätt på Curves. Benstyrkan är imaginär och jag behöver träna, men orken måste finnas där först.

lördag 11 oktober 2014

Nystart


Lördag kväll, har tittat på första avsnittet av den nya säsongen på Downton Abbey. Firade med Coca Cola och chips och saltlakrits, det är vad som passar mina smaklökar just nu. Märkligt men så är det. Chips och Coca-Cola har jag avhållit mig från förra hösten då jag gick ner nästan 11 kg med 5-/2-metoden. Nu hjälper det med skräpmat eftersom aptiten försvann efter cyton, som förra gången.  Har ätit kvarg sedan i torsdags, yoghurt och kall mat i övrigt. Men idag så gick det bra att äta varm mat och jag åt t o m dessert. Chokladfondant med hallon och passionsfruktssorbet. Snabbt fixad dessert från den franska matlagningskedjan, Picard. Köper ett litet lager då och då, deras sorbet är mycket god liksom minichokladfondanterna.

Jag har varit enormt trött och mått illa tidvis i tre dagar nu. En promenad i förrgår gjorde mig helt utmattad men jag behövde luft så jag tog pumpstavarna och gick en sväng. I en svag backe tog krafterna slut och jag släpade mig hem, formligen. 

Idag är jag bättre och kände jag att jag ville ut igen, åkte jag med min man till köpcentret där han tog hand om helginhandlingen som vanligt medan jag tog mig till blomsteraffären för inköp av rosa blommor, Rosa-Bandet-nål och lite annat. Nu har jag fyllt en ståltrådskorg med rosa blommor och RosaBand-dekalen.

Kortisonet ger också en del biverkningar och det är skönt att jag nu inte behöver äta mer av detta läkemedel. Magen har nu kommit igång och även om jag inte mår hundra ännu så är det bättre nu. Närminnet är drabbat igen men det blir väl bättre, glömmer bort saker som jag ska göra, eller glömmer sedan vad jag höll på med. Det är inte likt mig och jag hoppas att dessa besvär ger med sig. Dock kan de neurologiska och kognitiva biverkningarna kan hålla i sig  ett tag

Förutom alla biverkningar i övrigt som kurerna medfört så fick jag ett par veckor sedan, enormt ömmande och lättblödande tandkött. Nu gick det över på en vecka, så det hade antagligen med nyproduktionen av vita blodkroppar. Sannolikt blir det  så igen men jag vet att det är övergående så det är bara att stå ut.

onsdag 8 oktober 2014

Lökdags och cytodags.

Ytterligare några varma oktoberdag har passerat och innan sista cytostatikabehandlingen så hann jag med att plantera de nya lökarna: rosa trädgårdshyacinter, isblå porslinhyacinter, vita snöklockor  /bilden nedan/  stjärnlökar ( Ornithogalum magnum ( blir jättefina som bakgrundsväxt framför lägre lökar) lila tulpaner, gula krokus och favoriten, liljan Cappuccino. Har liknande sedan Amsterdamsresan förra våren. Sedan delade jag några plantor och flyttade om lite. Sedan var krafterna slut.
 
Snöklocka - skir och vacker liljeväxt ( Leucojum)

Igår var jag på kontroll hos onkologen, som frågade om jag orkade med sista kuren. Jag har haft kraftiga biverkningar och det måste balanseras mot ämnesomsättning osv. Jo jag orkar, naturligtvis. Jag vill ju inte ha återfall. Men onkologen sänkte nu dosen med 20 % igen och det får jag lita till. De har ju sina beräkningar efter kroppsvikt m m och ämnesomsättning. Om biverkningarna blir för kraftiga och kanske inte heller går över, så är ju inte detta någon ljus framtid. Så jag accepterade så klart och idag fick jag sista dosen. Det blev en timmes försening eftersom läkemedlen skulle fraktas från Skärholmens apotek, de görs inte längre i ordning på på onkologen p g a upphandling. Morgonens gigantiska bilköer i ösregn och blåst medförde att transporten inte kom fram i tid. Men jag tog det lugnt och läste, Håkan likaså och till slut fick jag droppet. Sedan drogs PicLineslangen, 43 cm lång och superböjlig.

Så skönt att cyton nu är klar, även om jag får vänta mig biverkningar närmaste veckan, kanske två. Men dessa behandlingar är nu klara och jag slipper gruva mig för nästa kur. Hittills har jag mått bra och kanske blir det inte lika jobbigt som sist, mht lägre dos.

söndag 5 oktober 2014

Höstvemod och eftertanke

 
Plötsligt i går, från ingenstans kom en kraftig trötthet över mig. Hela förmiddagen var jag trött och tung  i kroppen, blev något bättre när jag gick ut i trädgården en stund. Det kan inte hjälpas att ibland tankarna blir tunga ibland. Men det hjälper nästan alltid att gå ut i naturen.

Hela veckan har jag varit ute en stund varje dag, tömt krukor, sköljt av dem och nu finns inga sommarblommor kvar på altanen förutom en trädlåda klädd  med zinklåda invändigt.  Där blommar fortfarande lobelia och en bägarranka, så fin att den måste omplanteras och tas in för vintern. Faktiskt så blommade fortfarande flera sommarväxter så en del blev utplacerade i rabatter. Klarade inte av att slänga alla på komposten. Men jag måste få bort alla krukor och göra i ordning växthuset för vintern innan sista cyton och igår välte jag med makens hjälp den största krukan upp och ner. Den är en fin medelhavskruka, väger nästan 10 kg och är tillräckligt stor för att rymma ett mindre träds rotsystem.  Jag fick den när jag fyllde 40 år, då med en stamros. Rosen överlevde inte första vintern men krukan har klarat sig utan sprickor i 19 år.

Nu står alla krukorna på träpallar vid växthuset och ska nu täckas med presenning för vintern. På onsdag blir det sista kuren och jag räknar med att det blir en jobbig tid ett par veckor framöver. Då kommer jag inte att orka göra något, då gäller bara vila, promenader och att klara en dag i taget.

Nu  i oktober kan ju snön och kylan kan slå till när som helst. Möblerna  är hopsamlade under altantaket, växthuset är tömt sånär på en chili, en pelargon.  Även olivträdet tillsammans med två krukor med agapanthus, Afrikas lilja. I går delade jag på plantan, klippte av de rötter som trängt ut ur botten på krukan och satte dem varsin, något större,  kruka. Vi får se vad det blir av dessa. Den som gav mig tipset har en rad blommande Agapanthus på sin altan varje sommar.




onsdag 1 oktober 2014

Vara sig själv

Det är så skönt att vara lite av sig själv igen, nu är bästa veckan innan den sjätte kuren.

 Idag var jag till vårdcentralens sköterskemottagning för sista omläggningen av PicLine, i vart fall avseende denna behandlingsomgång. Hoppas ju att det räcker med en cytostatikaperiod.

Jag har haft turen att få ha samma distriktssköterska, nästan hela tiden. Hon ska gå i pension vid årsskiftet, är över 65 år men ska ändå jobba några timmar varje vecka. Det saknas sjuksköterskor även på primärvården och dessa som jobbar över pensionsåldern är guld värda med sin mångåriga erfarenhet.

Hon tyckte jag är så tapper,själv kan jag inte bedöma om jag är det. Jag kanske inte beklagar mig så mycket, skriver ju dock här på bloggen som är min ventil och på FB. Men jag har nog den inställningen att det är bara att acceptera faktum, ta behandlingarna och stå ut med biverkningarna. Jag vill ju fortsätta leva, då har jag inget val. Att tappa håret, må skitdåligt,  ha smärtor eller neuologiska besvär som  iskuddar under fötterna, det är ingen lätt match. Dock - det finns olika medel att lindra allt det här och jag tar en mängd tabletter i samband med cyton och senare, betydligt färre,  men det hjälper ju något. Och jag vet att biverkningarna går över, det blir tyngre och tyngre för varje gång men jag är snart igenom. Sedan blir det strålning men det är ju inte så jobbigt om jag ska jämföra med förra gången. Biverkningar kan det bli ändå men jag hoppas att det inte blir så märkbart den här gången heller.

I helgen som var hade vi besök av våra vänner som vi känner sedan tiden i Årsta. Vi bodde i närheten av varandra och vi tjejer möttes på BVC, jag väntade vårt första barn Johan. Sedan dess har vi träffats varje år, fastän vi flyttat våra bopålar till  andra håll i Stockholm. I somras hälsade vi på dem i Dalarna där de har sommarhus och nu var de till oss. Det är alltid lika trevligt att träffas och vi har så mycket att prata om, trots att åren gått. Vi hade gjort lammstek, späckad med egen vitlök och rosmarin och ugnsrostad potatis. Ett gott vin, finporslin, vackra glas och manglad duk - allt förhöjer en middag. Mina smaklökar hade också återhämtat sig så jag kunde njuta av mat och vin och av sällskapet.

Ibland funderar jag över framtiden men lever mest i nuet. Har börjat läsa Kvicksand av Henning Mankell som fick sin cancersjukdom fastställd i januari. Mankells bok är bra, ger olika perspektiv och väcker tankar.

För min del så hade jag nog på känn att det var något fel när jag var på kontrollen i januari. Det är alltid jobbigt att vänta på beskedet och det tog längre tid än vanligt. Eftersom kontrollen med  MR redan hösten 2011 visade på en oklar förändring som läkarna inte kunde tro att det skulle kunna utvecklas till tumör, så har jag ändå haft detta i bakhuvudet på något sätt. Dessutom skulel kontrollen ha skett förra hösten och jag fick ringa och jaga en tid för MR men det var ont om tider då en MR var ut funktion.  Så kontrollen drog ut på tiden och det i sig föranledde viss oro. Men jag tryckte bort den oron.  Det var svårare att bortse från denna oro efter att jag varit på undersökningen och när jag var tvungen att göra punktion med MR så förstod jag nog innerst inne att det var något i alla fall. Och det var det ju.

Den oron som legat latent har dock inte hindrat mig från att leva och jag tänker inte låta oron för framtiden hindra mig från att leva framöver heller.  Som Mankell skriver, att ta sig ur kvicksanden och leva, livet måste levas här och nu. Eller som i boken av den cancerdrabbade journalisten: Jag ska inte dör idag, inte heller i morgon men någon gång så dör vi alla. Min tolkning är att man lever längre och får ett bättre liv om man inte ständigt tänker på sin sjukdom.

Rosa!

Förra vecka var tung för många av oss kvinnor med bröstcancer i vår historia. Sara Danius, som kämpat i flera år med sin sjukdom, avled i de...