lördag 27 september 2014

Stadsbesöket

Efter att ha varit hemma I flera veckor och bara varit till vårdcentralen och matbutiken så ville jag på utflykt idag. Eftersom jag inte vill köra bil i nuläget, har sämre reaktionsförmåga pga behandlingen,  så blev det buss och pendeln. Det kändes tungt och jag var trött redan på bussen. Men jag hade bestämt mig att åka in till Söder och köpa te på TeaHouse på Hornsgatan. Sedan skulle jag in till Hötorgshallen och handla lite. Det var upplyftande att komma ut och jag köpte böcker, te, lammstek och lite annat. Mina nöjen är högst begränsade just nu, att bara sitta på ett kafé med en kopp kaffe var en höjdpunkt.

Jag inser mer och mer att cancersjukdomen och  dess behandling, påverkar på olika plan. Jag har varit så trött, led och känt mig orkeslös hela veckan efter cyton. Att äta var en pärs för smaksinne och luktsinne var så påverkat. Under första veckan äter jag bara för att jag måste, och ofta blir det stekt ägg, chips och rostat bröd. Salta smaker.  I tisdags åt jag Keldasoppa och smörgås och plötsligt var detta det godaste jag ätit på länge. För att inte tala om lättmjölk. Sedan dess har jag haft normal matlust igen och smaksinnet har återhämtat sig.
Jag har dock rejäla besvär med fötterna, domningar och pirrningar i fötterna. Det är svårt att ha skor på sig, naglarna är små ömma. Eventuellt ryker stortånalarna, vet inte hur det ska gå i så fall.

I morgon ska vi ha besök, laga god mat och dricka ett gott vin. Livet måste rulla på. Har i kväll Börja läsa Henning Mankells memoarbok Kvicksand. Känner igen lite av mitt eget sätt att hantera beskedet om cancersjukdomen i hans skildring.




onsdag 24 september 2014

Före frosten

efter en vecka så känner jag mig äntligen bättre. I går och i förrgår fick jag ordentliga slängar av fatigue, en vidrig trötthet och total kraftlöshet som behandlingen medför. Jag har trott att jag haft det förrut men det har jag inte, det vet jag jag nu. Svårt att beskriva men det kommer plötsligt, under en promenad eller när jag gör något i köket,  benen vill nästan inte bära mig och jag vill bara falla ihop. Men då är det någon instinkt som tar över, jag går men sakta, sätter  mig och vilar. Jag skulle bl a till närsjukhuset för omläggning och tog bussen eftersom jag inte vill köra bil när jag är så trött. En promenad på två minuter med svagt uppåtsluttande gångbanor var nästan oöverstigligt. Men jag tog mig in till sjukhuset och då var plötsligt bättre och för att känna att jag fungerar så gick jag två hållplatser hemåt men sedan var det stopp. Bussen fick ta mig hem.

Efter en fika hemma så fick jag ett behov av att gå ut igen, till växthuset och altanen för att plocka ihop det sista av alla lyktor och allt annat som fyller sommarens vardagsrum, altanen. Tog sedan itu med att torka av glaset i växthuset, det är ju bara 2x2,5 meter så det är litet. Men alger måste bort innan vintern och likaså hittade jag en hel del åkersniglar!! Lite algtvättmedel, en långborste och hård vattenstråle så var det rent och fint, nu får sista tomatplantan  och chilin mogna på sig. Sedan slängs de på komposten och cirkeln är sluten.

När jag höll på så märkte jag knappt av att det blev kallare och kallare men på kvällen var det nollgradigt och när vi lade oss var det en minusgrad. Skönt att ha fixat växthuset. Räddade även ett par pelargoner från frosten, står i växthuset ett tag men har inte något bra övervintringsställe så de lär hamna på komposten

söndag 21 september 2014

Höstkänsla

Idag var det en riktig höstdag. Grått, dimmigt och så regn med lite åskmuller. Fuktigt. Nu blir det kanske mest så varje dag, solen har gynnat oss länge. Lika bra att vänja sig.

I onsdags fick jag den femte kuren av cyton. Efter den fjärde kuren i augusti så förstod jag att det är nu det kommer att kännas, och att det blir värre för varje gång. Så blev det ju. Fick byta cytostatika till FEC100 istället för TAC som slog ut nervsystemet under fötterna, fick problem med att gå och svårt att sova. Det är faktiskt bättre den här gången men illamåendet har varit värre. Fick en dubbelt så hög kortisondos jämfört med tidigare för att skydda systemet så först blev jag superaktiv men sedan damp jag ner. Så enormt trött har jag aldrig varit, jag mådde illa, ingen matlust - ingenting smakar som det ska. allting luktar konstigt. För att slippa doften av vad det nu är som jag har i näsan sprutar jag favoritparfymen på handleden, det lindrar en stund men sedan blir även den doften konstig.

Att äta är inte lätt. Stekt ägg, stekt skinka, rostat bröd.. Men jag åt kvarg till lunch ett par dagar och så lite lagad middag, men matlust nej. Dock äter jag för att jag måste, orken tar fortare slut annars och jag kan ju välja att äta godis, frukt eller chips, smörgås. Äter alltså vad jag för tillfället vill ha. Idag åt vi lax och den var säkert jättegod men mina smaklökar är inte med mig ännu. Magbesvär då magen har svårt att komma igång igen.

Att inte ha ork, det är jag helt ovan vid. Och så den här känslan av att vara i en glasburk, att inte vara sig själv. I går var det värsta men efter att ha varit ute i trädgården och jobbat så släppte det. Plötsligt kändes mim hjärna klar igen. I dag var det lite bättre men jag tappar lite av tidsuppfattningen emellanåt. Men det är psykologiska fenomen, och de kommer att försvinna. Nu har jag bara en cytostatikabehandling kvar och när den är över så får jag vila några veckor innan strålningen börjar. Jag får ta en dag i taget.

Det är mycket som dyker upp emellanåt, mår ju inte alltid bra men inser att det är olika faser som jag befinner mig i. Ska nu gå med i Cancerrehabfonden då jag inser att jag nog behöver något psykologiskt stöd när behandlingen är avslutad. Kanske åka på en rehabkurs eller liknande för att landa.

Både igår och idag har jag plockat ihop i trädgården, tömt några krukor på sommarväxter och tvättat krukor. Plockat ihop dynor och annat på altanen. Rensat lite i växthuset där det ff finns tomater och gurka samt chili. Men det är sista versen nu så växtsäsongen är över. Dags att dela några perenner och gräva ner lite lökar, dock bara någon påse i år. Hörde och såg sångsvanar i formation flyga över skogen mot varmare länder, lite vemodigt.

In i värmen och katterna som springer runt, sover, äter, spinner och leker. De är verkligen sällskap nu om dagarna.



torsdag 18 september 2014

Stark medicin

Fick igår den femte kuren, FEC100 istället för TAC. Ord som betyder skillnad mellan neurologiska besvär och inte..

Dock ännu högre dos av kortison, 32 tabletter på morgonen i går. 16 idag och 8 i morgon. Magen i olag, inga smaklökar, ingen matlust men det vänder så sakteliga. Försöker hålla hjärnan igång med lite gympa då jag tycker att närminnet blivit sämre. Onkologen bekräftade vid läkarbesöket att så att kan ske.. Fy vad det här är jobbigt. Tur att jag har familjen och vännerna som stöttar. Bloggen är mitt klotterplank just nu.


tisdag 16 september 2014

Regimskifte

Var på onkologen idag för kontroll, fick träffa en ny läkare igen.  Hon verkar dock bra och  tog sig även tid att förklara varför det blir olika läkare under behandlingstiden. Som förväntat blev även hon oroad av neuropatin i fötterna, de kan nämligen inte utlova att detta går tillbaka helt. Den del av TAC-kuren som jag får och som påverkar neuropatin, är idegransextraktet. Nu ska jag slippa preparatet ifråga  ör att kroppen ska få en chans att läka neuropatin. Sannolikt har jag fått en för stark dos utifrån min ämnesomsättning,  trots att jag fick en lägre dos redan förra gången. Den kur som jag nu ska få gör mig dock mer illamående så jag ska dubblera kortisondosen, Betapred 32 st , och Odensatron mot illamående. Känns gruvsamt.
Det är lite av en rävsax. Kan jag vara säker på att jag får tillräcklig dos? Jo, men det  måste jag utgå från. Jag får helt enkelt förlita mig på onkologens bedömning. Om fötterna nu gör så ont att jag inte kan gå, hur blir det då om inte besvären går över. Redan nu har jag fått mycket sämre muskler i benen eftersom jag inte kunnat röra mig så mycket som jag brukar. Svår mjölksyra i minsta uppförsbacke med cykeln, har ingen ork. Behöver definitivt röra mig mer.
Sagt och gjort,  efter läkarbesöket gick jag från SÖS till Medis,  i snabb takt dessutom. Sedan åt jag lunch med några kollegor och åkte därefter hem.  Rejält trött och fötterna värkte. Efter en kopp kaffe och snack per telefon med en av mina f d kollegor, så somnade jag i soffan. Sedan blev jag sittande på altanen en stund, plockade  ihop en härlig bukett från trädgården.  Luktade på blommorna  medan löven föll. Lite vemodigt. Men nya tag nu, inte deppa ihop. Jag fixar det här.


måndag 15 september 2014

Bruten Allians

Valet är över och Alliansen är en saga blott. Det som är viktigt nu, är att det blir en stabil regering. Vi får se tiden an, de närmaste veckorna blir spännande.

I morgon ska jag till onkologen men den läkare som jag träffade senast är sjuk så det blir en annan. Så kan det bli, inget att göra åt.Jag har nu tagit Saroten men utspritt över tid och under dosen och är faktiskt bättre vad gäller neuropatin. Vi får se om det håller i sig.

Som tur är så har jag katterna att roas på dagarna. de är 14 veckor nu. De busar, leker och äter och bajsar. Trodde inte att så små katter kunde göra ifrån sig så pass. Men min man och son tar hand om kattlådan, jag servar dem med mat - de ska ha fri tillgång till mat så länge de växer!
Elliot gäspar stort på klösbrädan, en fiffig sak av kartong.
Maja gillar prasseltunneln

lördag 13 september 2014

Valångest?

Nej, valångest har jag definitivt inte. Jag röstade inte på Alliansen.

För första gången så förtidsröstade jag, lade min röst i valurnan på ett köpcenter för att slippa köa i skolan som är vallokalen,  mest för att slippa infektionsrisken. Det är alltid en lång kö av människor som vill rösta på själva valdagen.

Så fort jag hör någon hosta eller nysa så drar jag mig undan, vill inte komma för nära. Speciellt småbarn kan utgöra potentiella smittkällor.

Men i veckan så tog jag mig i alla fall in till city och lunchade med en f d kollega, hon bytte jobb i somras och vi har jobbat i hop i tolv år så jag kommer att sakna henne när jag börjar jobba igen. Vi åt en god lunch på Armémuséet  och sedan tog jag en liten tur för att handla några småsaker och tog bussen hem. Jag var helt slut i fötterna efter att ha gått , ändå var det inte någon långpromenad och att cykla till bussen var en pärs då jag fick total mjölksyrekollaps i benmusklerna. Så det gäller att träna upp musklerna så fort det kan göras.

Jag har två av sex cytostatikakurer kvar, på onsdag är det dags igen. Dagen innan ska jag träffa läkaren för kontroll och provtagning. Förra veckan hade jag telefonkontakt med honom och vi kom fram till att mitt ärende måste diskuteras med behandlingsteamet eftersom cyton, trots minskning till 80 %, ger så kraftig neuropati i fötterna att jag har svårt att gå. Då jag inte orkade med neuropatin längre tog jag trots allt Saroten i onsdags och det hjälpte faktiskt. Jag har varit ganska ok i fötterna, kunde faktiskt gå utan dessa nervsmärtor men istället så himla trött. Nu tar jag inte full dos och sträcker ut tiden mellan, tabletterna påverkar ändå. Kuddkänslan i fötterna är kvar men det kan jag stå ut med.

Det är ju många biverkningar, att nämna alla gör mig bara tröttare. Det är absolut tyngre och tyngre för varje gång men jag är snart igenom den här delen av behandlingen. Sedan är det strålning i fem veckor.

De här senaste veckorna har jag inte  varit ute i trädgården så mycket, trots det fina vädret. Har inte riktigt orkat,  neuropatin  i fötterna gör allt gående smärtsamt.  Som tur är så har jag kattungarna att roa mig med på dagarna, läsa  och se på film. Jag går en kort promenad varje dag som regel men tröttheten är verkligen besvärande.

Läste i DN igår om en ung tjej som bloggar om sin cancer, som så många andra. Hon  har fotograferat kvinnor som är skalliga med/utan peruk. Det var dock få äldre kvinnor som ville ställa upp på bild. Om jag ska gå till mig själv så tycker jag inte om att se mig själv skallig men det beror lite hur fotot är taget. Närbilder är hemska. Selfies blir det således sällan.

onsdag 10 september 2014

Nu har jag börjat ta läkemedel för neuropatin i fötterna, orkar inte ha så pass besvär att jag inte kan gå ordentligt. Saroten hjälpte faktiskt omgående så det var nog rätt beslut. Jag är lite rädd att ta så många piller, men jag har ju klarat mig utan illamående och kräkningar efter cyton. Men det är ju för att jag tar olika piller i förebyggande syfte så jag bestämde mig för att försöka med Saroten.

Så nu har jag blivit mycket bättre vad gäller de neurologiska besvären, och vi får se om de håller i sig eller om de går tillbaka.

Ännu så blommar det i trädgården men någon insekt gnager på Klematisen, två olika och den nya för året som står i en kruka, Niobe  har mögel på bladen. Den ska omplanteras i höst så jag hoppas den klarar vintern.




Blå daggsalvia

Dahlia med fin insekt, bilden tagen med makroobjektiv

 Klematis Niobe, ny för året. 






torsdag 4 september 2014

Åtta dagar efter cytokur nr 4 har jag fortfarande problem med domningar och isande kuddkänsla under fötterna men jag kan åtminstone gå ordentligt. Jag ska på ett extra läkarbesök inför nästa kur och behandlingsteamet ska diskutera sammansättningen.  Balansen mellan behandlingsvinster och besvär efter cyton är svår men jag får ju förebyggande behandling och sannolikt är det fråga om överbehandling. Men hur ska man veta det nu? Och jag är  ju orolig att jag inte ska bli av med fotsulebesvären, hur ska jag då kunna gå obehindrat. Nej, jag är inte beredd att ta den här kuren fler gånger, de måste ändra sammansättningen för jag vill inte göra ett avbrott i behandlingen, vilket är  ett alternativ.

Tungan belades som vanligt med svampinfektion och jag har fått gurgla mig ett medel för detta och magen har också varit påverkad. Men det har vänt som sagt så nu går kurvan uppåt fram till den femte kuren.
I dag tog jag en kort tur med min hundrastande promenadkompis. Sedan tog jag bilen till veterinärkliniken och köpte Hills specialblötmat till kattungarna Maja och Elliot.
 Kattungarna äter, sover och busar.  I dag var de dock lika trötta som jag på eftermiddagen, alla sov.  I likhet med dem så piggnar även jag till på kvällen.

Det har varit ett underbart brittsommarväder hela veckan så jag försöker att vara ute så mycket som möjligt. Rosorna är fortfarande fantastiska, speciellt David Austen-rosen och Peace men även de små rosorna t v. Namnet har jag som vanligt inte i huvudet.

Full sprutt på sommarn!

En månad sedan förra inlägget, och nu kom sommarn! Den kom lika snabbt och intensivt som förra våren.En ganska så varm april, mindre varmt i...