måndag 30 juni 2014

Veckan efter kur 1

har ju inte varit besvärsfri, som förväntat. I onsdags i förra veckan fick jag första kuren av sex cytostatikabehandlingar och på fredagen märkte jag tydligt de första besvären. Främst ledsmärtor, ända upp i höften och lite i armarna. Det ilade i kroppen och huvudet värkte. Sedan blev jag mörkröd i ansiktet och blossade starkt men ingen feber. Det var mycket svårt att sova och på lördag var det min födelsedag.

Vi firade i alla fall detta med middag men aptiten var borta och så tårta (frangipane med jordgubbar var jättegod, recept kommer senare). Jag fick en jättefin kikare av min man som jag nu ligger i solstolen och kikar på fåglar med.

 På lördagskvällen stod jag dock inte ut längre och ringde akutnumret till behandlingskliniken och fick prata med jourhavande onkolog, jo visst förväntade effekter men svårt att säga om det är Neolasta, cyton eller kortison. Jag var i akut behov av någon form av smärtlindring mer än Alvedon och hade kvar lite tabletter efter canceroperationen i april så jag föreslog att jag skulle ta dem och som tur var så hjälpte dessa.  Jag har f f besvär men inte så kraftiga och är mest trött och smakförändringar, tarmbesvär och illamående.  Som den ordentliga person jag är så har jag tagit alla läkemedel enligt schema och det är inte lite tabletter, men tror ju att de hjälpt en del. Men tungan är som ett rasp och jag har nåldynor under fötterna. Det är dock bara att stå ut.

Det trevliga är att jag fått en promenadkompis, en äldre dam som nu varje dag tar mig ut på promenad med hunden hon har hand om. Vi har småpratat  lite över häcken i bland, hon gillar trädgården och är otroligt social så nu har hon sugit tag i mig och det är bra för jag har ett mål varje dag, komma upp och ut och promenera. 
Cupcakes av frangipanesmet  

Jag får kickar ibland och gör en insats i trädgården som nu dignar av rosenknoppar och blommande pioner.
I växthuset har vi nu skördat de första gurkorna. Jättegoda!

torsdag 26 juni 2014

Igår fick jag första dosen av sex stycken cytostatikakurer så är jag inne i den första veckan med celldödande, hemska tanke men så är det ju. Därför fick jag efter första dygnet ta Neoblasta som stimulerar återbildandet av friska celler.

Tre påsar "gifter" tillfördes mina blodbanor under lugn stämning på behandlingsavdelningen.  Dagen innan intogs 2 x 16 tabletter Betapred, liksom i går och idag, sedan nedtrappning av kortison i morgon. Bra ändå för illamåendet med högdos Betapred,  även om jag fått en väldigt röd ansiktsfärg. Tar snällt alla piller som doktorn föreskrivit. Lite oroligt att själv ta en injektion för 9 000 kr men det gick bra så nu ska kroppen fatta galoppen, nybilda friska celler. Vilar mig kontinuerligt såsom rekommenderat.  Kortisonet är först som en booster men sedan kommer tröttheten.

Den som inte fattat fördelen med vår sjukvård baserad på skattefinansiering och som ger fri sjukvård och läkemedel efter uppnått högkostnadstak och en behandling med mycket omfattande och dyrbara undersökningar, som i mitt fall, bör fundera. Den sjukvården skulle inte kunna kunna vara möjlig om jag bodde t ex i USA, eller närliggande land utan liknande sjukvårdsreformer som vårt skattesystem finansierar. Nu är det dessutom så att vi som bor i storstadsområden med stora universitetssjukhus som Stockholm, har den bästa cancervården. Det är inte rättvisst och det är en viktig valfråga att cancervården ska vara lika bra, oavsett var jag bor i Sverige. Mitt tillfrisknande ska inte vara avhängig det sjukhus jag har.

Vad är viktigast, att betala skatter som finansierar bra offentlig och privat sjukvård utan vinstintresse, liksom skolor, barntilsyn och äldrevård eller att du får några tusenlappar till per år att lägga på din privata konsumtion? För mig är det valet solklart i höst.

onsdag 25 juni 2014

Cyto del 1,dag 1

Behandlingsdag 1 med cytostatika. Sovit bra men vaknar tidigt. Pratar med dotter i Lyon. Får uppmuntrande SMS från kollegor.

Känner att sömnen är klar, sätter mig vid datorn och då kommer tårarna.  Gråter, tar mig samman, gråter igen. Försökera analysera varför jag blir så ledsen. Operationen gick ju bra, man fick bort allt. CT-thorax/buk var ok liksom skelettscint. Cyton är förebyggande ifall att tumörceller skulle var på drift. Det är väl det som är så jobbigt, förra gången var det ingen spridning till lymfan som det var den här gången och inte så enormt stor tumör heller. Sedan är det ju så cancerdiagnos  är en tuff sak, man går inte bara på som vanligt. Mitt i alltihop har jag även ett mycket litet område med lite dålig syreförsämring till hjärtat, vänster skänkelblock men kardiologerna  har gett klartecken. Träffade kardiologen igår och han menade att sådana här tillstånd är vanliga, kommer med åren. Nu får jag Trombyl och blir det problem sätter man in betablockerare. Ett piller till. Ingenting blir som vanligt under det här året. Gäller att göra det bästa av det och njuta när det går. När jag kommer i väntrummet på avdeln 22 så inser jag att jag inte är ensam. Och många verkar pigga och glada ändå så jag får ta till mig det. Glädje och livslust.

Strax innan frukost startar jag med Omeprazol, därpå Trombyl och så drinken med 16 upplösta Betapred.. Efter frukost väntar  jag till kl  09 00 och tar en tablett Ondensatron mot illamående.
Efter cytostatikan ska jag hämta injektionen på apoteket, Neoblasta som kostar 9 000 kronor,  om vi nu inte skulle ha högkostnadssystemet med maxtak. Jo detfinns mycket att vara tacksam för. Tänk om min  behandling inte finansierades via sjukvårdsförsäkringen och inom skattesystemets ramar.

I går när jag kom hem från kardiologen så var jag ute i trädgården hela dagen. Låg och läste i min sköna vilstol och tog därefter itu med krukor och rabatter som behövde mer jord och ogräsrent. Städade upp efter de blåsiga dagarna. Rosorna slår ut allt mer nu och pionerna är underbara. Liljorna är också på gång att slå ut så om det nu blir lite värme så att man var ute utan hacka tänder så vore det skönt. Under tiden lyssnade jag på Sommarprogrammet med Johan Croneman. Ett i särklass bra program om hur det var att var ung på 1970-talet, han är född i 50-talets mitt liksom jag, och var ung, radikal och medveten. Nu är han inte ung och nog inte radikal men medveten. Protesterna mot kriget i Vietnam,  miltärjuntan i Spanien, Portugal, Chile och Argentina. I Chile  utplånades Nästan en hel studentgeneration av Augusto Pinotchets hantlangare. De som överlevde var de som lyckades fly, många till Sverige.  Ungdomar och vuxna  torterades fruktansvärt  och togs sedan upp i flygplan och dumpades i havet levande. Andra sköts på stället.  Hur fungerar dessa män, för det var nog mest manliga miltärerer,  idag som nu är gamla och lever undanskymt i Chile?? Gjorde de bara som de var tillsagda, som nazisterna under andra världskriget. I Chile slog militärerna ner all opposition. Det fanns inget val - fly eller dö.

I Spanien skulle två ETA-aktivister garroteras, den mest fruktansvärda avrättningsmetoden och opionen bland de unga i Europa stoppade den, avrättade blev de dock men inte garroterade. 

Om man tänker tillbaka så var det alltså inte någon fridfull bild av Europa heller. Jag hade valt bort Spanien som turistland med tanke på diktaturen. Likaså Grekland. I  det av maffian korrumperade Italien läste vi om Röda Brigadens blodiga framfart och i Tyskland hade vi Bader Meinhof.

Men Portugal fick på 80-TALETdemokratiska val och Spanien likaså. Maffians makt begränsandes i Italien av modiga åklagare i rättväsendet som tyvärr fick plikta med sina liv men det gick framåt.

Och så njöt jag av musiken i Sommarprogrammet. .Allt det som spelades, nästan, lyssnade jag på 1970-talet.  Jag var lyrisk. Nu ska jag lyssna då och då på just det här programmet i sommar bara för att njuta och lyssna på denne Croneman.

Har laddat upp med böcker och så kan jag se alla filmer jag velat se men inte hunnit, om det är sämre väder. Mest vill jag var ute, det är ju sommar. OM jag orkar idag och inte får alltför kraftigt illamående (det akuta illamåendet kommer inom en timme efter cyton men kanske märker jag inte så mycket av det för båda kortison och illamåendetabletterna dämpar förhopningsvis) så ska vi till Zeta Trädgård och passar på att äta lunch där. Hoppas verkligen att det går, annars en annan dag.  Till helgen är  det Öppna trädgårdsdagar i Haninge så jag hoppas att jag orkar åka på en sådan. Har alltid velat gå på en privat trädgårdsvisning, få tips och inspiration.


måndag 23 juni 2014

I morgon är det dagen före cyton och jag ska ta 16 Bretapred på morgonen och lika många på kvällen. Plus blodförtunnande och magtarm-skyddande preparat!! Av kortisonet kan man bli väldigt pigg, hyperaktiv rent av och därför ska man ska inte ta dem för sent på dagen. Plus att det finns en drös biverkningar! Känner mig nervös och det suger i magen!! Men courage!

Filmtajm

Såg igår filmen 1939 som jag missat då det begav sig 1989. Jag fick flera Flashbacks, låter som jag var hundra år nu men filmen är viktigt kulturhistoriskt. Bilderna från byn i Värmlandsbyn, höhässjningen,  hölasset och beväringarna. För mig som är född 1955 på landsbygden och bodde den allra ensligaste byn i Sverige, tyckte jag då,  så var det en minneskavalkad. Kvinnorna hade då som på 50- och  60-tal sjalett på sig i hushållsarbetet, rejäla förkläden och jag minns t o m att min mor hade särskilda arbetsrockar, kanske för ladugårdssysslorna. Klänningarna från femtio- och sextiotal var förstås modernare än 1939 men i jordbruket var mycket sig likt... Mina föräldrar slet på gården som de köpte efter att mina två äldsta syskon kommit till världen, strax efter krigets början. 
Berta och Halvard, som fästfolk antagligen.
Vi hade hästar som drog hölassen och som drog hem timmersläp från skogen. Jag minns faktiskt doften av höslåttern.´

En annan sak som jag minns var att det var regelbundet någon form av manöver i Västerbotten och då kom uniformerna till byn, kan  ha varit från I20 eller K4 i Umeå. Bönderna i byarna ställde upp med lador och tillgång till vatten och ved. Det var rekryterna som man sade då, och de övade sig på krigföring i naturen. Det var mycket spännande och det var snygga killar här och där så mina syrror tyckte säkert att enormt spännande. Jag tyckte det var kul med något nytt.

fredag 20 juni 2014

Den här midsommaraftonen har varit den kallaste på åratal, 12 grader. Brr, det var lika så bra
att vi inte kunnat planera något för midsommar eftersom cytostatikabehandlingen skulle ha satt igång. Vi var hemma, vill undvika baciller så mycket som möjligt nu. Skönt att kunna dra kammen genom håret och låta peruken  vänta lite.

Det är viktigt att se positivt på saker och ting, jag får tid över till att strosa i trädgården och lukta på blommorna (bara det blir varmare), kan ligga och läsa i min lyxiga solstol. Även om det är lite irriterande att ha en PiccLine så går  det ju ganska bra.

Men det var så kallt och vi höll oss mest inomhus. Jag var bara ute en kort sväng för att hämta sallad från grönsakslandet och passade på att fotografera några björktrastar som hittat en guldgruva i vår gräsmatta. Sanningen å säga så blev det en sväng extra för att hämta kameran eftersom jag velat fånga de där fåglarna på bild. Nu filmade jag dem, hackigt blev det förstås. Temat är att det visst går att gapa över mycket utan att förlora hela stycket. För de här björktrastarna hade näbben full med sprattlande daggmaskar och fiskade ändå upp nya hela tiden.
















Sillunchen följdes av kaffe med tårta. Det går ju inte att vara utan en midsommartårta så jag bakade en, i mitt tycke, supergod sommartårta med mandelmjöl och majsmjöl, finns inte en nypa vetemjöl i den. Recept finns under länken Smått och gott.

torsdag 19 juni 2014

Lite socker i botten så går medicinen ner..

Picc-Line
Den senaste veckan har varit fylld av massor av sjukhusbesök.  I måndags var jag på protesfyllning och ny hjärtscint i väntan på behandlingsstart. Jag är tämligen analyserad, röntgad och scannad och har nu även fått en Picc-Line på avdelningen som sköter cytostatikan. Jag skulle infinna mig på behandlingsavdelningen och hade inte riktigt tänkt på att nu är jag i cancerland, men så var det. Nästan alla som satt i väntrummet var skalliga men .. nu måste jag vänja mig och  helt enkelt inte låta sjukdomen ta över  utan göra som damen i hissen. Hon var fint sminkad och såg väldigt fräsch ut med sin turban. På avdelningen rådde en lugn och vänlig stämning, vatten och kaffe/te fanns på ett bord i väntrummet och efter en stunds väntan var det så min tur. Två sjuksköterskor tog hand om mig i ett sterilt rum och under sterila betingelser fördes en plastsond/slang in genom en ven i överarmen. Det gjorde rätt ont när de lade in en stent för att vidga ådern så att slangen kunde träs in. Efteråt tog jag två snabbverkande Alvedon och idag är det smärtfritt.  Sedan var det dags att göra en lungröntgen för att kolla att slangen låg rätt och sedan tillbaka till avdelningen för att få mer info och så en tur ner till onkologkliniken för att få veta om de fått svaret från kardiologen, men nej tyvärr. Onkologen lovade än en gång att försöka få svaret under dagen så det var bara att åka hem. Jag tänkte i mitt stilla sinne,  att cyton blir nog fördröjd igen och så blev det.  Klockan var fyra när onkologen ringde och informerade om att kardiologen inte hunnit med men i morgon så..

Och idag på e m så fick jag äntligen besked, nytt telefonsamtal från min läkare. Enligt kardiologen har jag en marginell ischemi, en slags kärlförträngning i hjärtområdet men det ska inte vara någon fara. Gemene man har sådana utan besvär men eftersom cyton är ett starkt gift så ska jag nu börja med Trombyl för säkerhets skull och nästa vecka blir det besök hos kardiologen. Det är bara att konstatera att ju fler undersökningar som gör, ju mer hittar man. Men nu startar cyton nästa vecka så det blir bra.
En eloge till min läkare på onkologen  som remitterat mig till alla undersökningar. Nu har jag ett slags lugn i kropp och själ.

Vi som är födda på 50-talet minns kanske den gamla slagdängan, Med lite socker i botten så går medicinen ner.. Doktorn har skrivit ut en hel rad med läkemedel som måste tas innan och efter cytostatikan så jag åkte till apoteket och löste ut sju olika recept, tänkte att det blir nog högkostnad direkt men notan stannade på 700 kr.
Det är ju en läkemedelstrappa och ju mer man hämtat ut, ju mer avräknas.  Jag beställde även den injektion som ska ge cellerna signal att starta om och som ska tas inom 24 timmar efter cytostatikan. Den kostar 9 000 kr upplyste apotekaren om. Jag baxnade. Men tänk då att om vi inte hade vår läkemedelsreform sedan 1970-talet, vad skulle inte vi  patienter få betala för att bli friska. De som gnäller över skatterna i Sverige borde skämmas. Vi har  väl utbyggd sjukvård och läkemedel till alla sjuka och jag betalar gärna min skatt. Väntetider för cancervård skiljer landstingen åt men det är nu på socialdemokraternas valagenda. Bra! Punkt!

Midsommar får firas i lugn och ro. Nu hoppas jag på lite värme och sol så att rosorna slår ut. De första pionerna har nu slagit ut, och akvilejorna står i full blom.







tisdag 17 juni 2014

Sömnlös i nattens timma

I morgon ska jag vara på sjukhuset kl 0915 och det innebär att jag borde sova nu. Men som vanligt vill inte sömnen infinna sig och jag vill inte ta sömntabletter varje kväll eller insomningstabletter,  som det så vackert heter. Det har varit svårt att sova under hela våren, kan ofta  inte sova en hel natt utan  sover i tre- fyra timmars perioder och vaknar. Ibland tar jag en insomningstablett vid 0300-tiden och då kan jag sova till nio-tiotiden om jag inte väcks av väckarklockan.

Jag vill inte läsa, då blir det ännu mer att ta in och mina ord behöver istället komma ut ur. Så jag skriver istället.
Idag var jag på fysiologen och fick först in injektion med isotoper, den tredje på en vecka. Men nu har jag i alla fall gjort hjärtscintografi x 2 så vi får om något har hänt med hjärtat eller om de kan köra den kur med cytostatika om är tänkt. Mina soldater,  min armé,  som ska leta upp och förgöra de eventuella cancerceller som tumörerna kan ha släppt ut. Några metastaser finns inte enligt skelettscintografin och skiktröntgen så det här ska vara en säkerhetsåtgärd, s k adjuvant behandling.
Dock slår cytostatikan mot alla celler och dag 7- 10 eller 8 – 12 så är det som värst och då kan jag räkna med att jag är som mest utslagen. Det behöver inte betyda att jag mår väldigt dåligt men de flesta blir väldigt trötta. Jag har ju svårt att ta igen mig, är ju jämt igång men nu måste jag vila.
Idag efter den sista undersökningen av hjärtat innan cyton och påfyllningen av expanderprotesen så blev jag enormt trött.  Så trött har jag inte varit på väldigt länge. Jag var trött och lätt illamående, magen känns konstig och jag ville bara lägga mig ner. Eller äta något. Konstig känsla i vart fall. Lyckades ta mig hem och innan jag lade mig i vilstolen så tog jag en smörgås och illamåendet lättade.  Jag låg nästan en timme och när maken kom hem så lagade han middag och sedan piggnade jag ju till. Och här sitter jag nu, mitt i natten och kan inte sova.
Det är många tankar som kommer om natten. Oro framför allt. Hur kommer jag att må? Hur tar resten av familjen det här? Men jag antar att det släpper lite när jag är igång med cyton. Det ordnar sig bara jag/vi är förberedd. Läste i föra veckan om Katarina Hultqvists kamp för att övervinna sin bröstcancer, hon var med i  Skavlans program, med alldeles kalt huvud och tänkte att så ser jag ut om ett par veckor. Men håret växer ut. Värre är väl alla biverkningar som man får, att behöva ta en massa mediciner för dessa och som man sedan får nya biverkningar av.
Sedan är det inte heller helt oproblematiskt att ha den här expanderprotes som ska fyllas på. Det spänner och är lite ömt och på den andra sidan har jag också lite besvär med  ett slags sendrag efter alla operationer.  Hade jag vetat att det skulle bli den behandling som nu är så skulle jag avstått från expandern men nu är det som det är.

lördag 14 juni 2014

Glädjebesked

Strax innan jag skulle åka in till jobbet idag för att vara med på en pensionsavtackning av en kär kollega så ringde onkologen. Hon lät allvarlig så jag damp ner i soffan och stålsatte mig. Jo, hjärtundersöknignen var ju inte klar så cyton dröjer någon dag till.  De måste veta att hjärtat är helt ok innan cyton. OK det förstod jag ju. Först tänkte jag inte fråga men jag orkade inte vänta så jag frågade ändå om hon fått svaren från skelettscint respektive skitröntgen och så höll jag andan.. Hon sade direkt att det såg bra ut, ingen påverkan varken på skelett eller organ. Vilken enorm lättnad!! Glädjetårar.  Det var underbart att få beskedet och innan cyton för nu känner jag att jag har mer ork. Oron höll på att dränera mig rejält igen och jag har haft svårt att sova.  Läkaren  förklarade att hon tänkt komma upp på avdelningen med beskedet när jag börjat med cyton men jag kunde få beskedet nu i alla fall, hon tyckte att jag behövde höra något positivt tror jag. Så var det och jag är henne tacksam. Det är en omtänksam och empatisk läkare som jag har.

torsdag 12 juni 2014

Medsyster

Bröstcancer måste vara väldigt lurig sjukdom som är svårt att diagnosticera. Eller vad ska man tro när i DN igår stod om den 32-åriga kvinnan som hade en tydligt kännbar knöl i bröstet, som läkaren inte  tog prov på. Varför? 

Ingen läkare trodde heller att den förändring som jag hade 2011  kunde utvecklas till cancer. Och ändå så har vi så bra sjukvård. Men man ska inte vara bitter utan tacksam.

I går gjordes hjärtscintografi, del 1. Det var en rätt så obehaglig upplevelse. Inte själva scanningen,  som det var fråga om,  utan effekten av det preparat som sprutades in i blodet  Eftersom jag fick ett skänkelblock och hade druckit kaffe innan undersökningen i måndags så kunde man inte mäta hjärtats syresättning.  I stället fick jag ett läkemedel som injicerades och har samma effekt på hjärtverksamheten som ett arbetsprov på testcykel, kärlvidgande. Men också biverkningar, förvissa övergående nästan efter att droppet avslutats. Värmevågor kom och gick genom kroppen, blytung bröstkorg och svårt att andas. Det gällde att inte få panik, andas djupt och lugnt.. Detta varade i fem minuter som kändes ganska långa.

På måndag, innan den förmodade cytostarten ska jag göra ny scint  av hjärtat, nu efter viloläge. Och idag var det skelettscint med ny isotopinjektion. Jag är nog självlysande vid det här laget.

Efter injektionen med isotoper skulle jag vila tre timmar, fick en brits i ett bås att vila. Efter en stund kom en kvinna i yngre pensionsåldern, också cancerpatient. Hon var skallig och hade nyligen avslutat cytostatikan. Jag har ingen aning vad hon heter men hon var trevlig och vi fick bra kontakt. Vi började prata, jämförde våra sjukdomar och behandlingar. Jag fick info och tips om hur jag ska klara cyton. Det var bra att prata om det som komma skall, känns mindre dramatiskt nu. Jag kunde informera om strålningen som jag fick förra gången. Hon berättade att hon levde som vanligt under cyton, vilade när hon var som tröttast och försökte utnyttja de bra stunderna. Vår slutord till varandra blev naturligtvis  - vi ska klara detta!

Det har varit tuffa undersökningspass den här veckan men jag orkade ändå med en avtackning på jobbet och kvällen avslutades med en avtackningsmiddag för ett par av mina kära kollegor som ska sluta.. Jag kommer att sakna dem mycket men vi lovade varandra att hålla kontakten och jag har ansvaret att sammankalla till en träff i september. Nu är jag väldigt trött så det är dags att avsluta.

tisdag 10 juni 2014

Kaffedarr och ha på känn..

Man ska lita till sin intuition. Förra veckan ringde jag till sjukhuset för att kolla tiden till hjärtundersökning. Sköterskan bekräftade tiden som jag tidigare fått via telefon; jo,  jag skulle göra hjärteko. Ok tänkte jag, var det inte hjärtscintografi?  Dumt nog så frågade jag inte, tänkte att de vet väl bäst.

Eftersom jag inte fått några instruktioner alls, skriftlig kallelse hanns inte med så gick jag dit idag i tron, att jag inte behövde förbereda mig särskilt. Då visade det sig att det var hjärtscint i alla fall, jag skulle inte ha druckit kaffe eller te på 24 timmar. De gjorde trots detta ett försök  men då det där
AV-blocket visade sig igen så fick de avbryta cykeltestet. I stället ska jag få en injektion med ett preparat som ger samma effekt på hjärtat som ett arbetsprov men som antagligen är skonsammare. Sedan sprutar man in isotopvätska och den ska vandra runt och främst hitta till hjärtat och sedan tas bilder med en gammakamera.

Jag gick raskt en vända till kontaktsjuksköterskan (vilket långt ord!!) och tänkte att här behövs samordning. Informerade om att det inte gått att göra undersökningen och varför och att ny tid var bokad nästa vecka. Jag pyste iväg till tandläkaren för kontroll innan cyton och en timme senare ringer hon och säger att onkologen vill inte vänta tills dess, de har skakat fram en tid på onsdag.  Så i morgon tar jag några extra koppar på förmiddagen för sedan blir det inte kaffe eller te på 24 timmar. Och jag som är kaffeberoende!! Liksom min salig mor så får jag kaffedarren, dvs blir matt och svag om jag inte får kaffe, starkt och hett med viss regelbundenhet!!

Men som sagt, AV-blocket måste  vara utrett innan cytostatikan och jag får verkligen prioritet nu så jag ska inte gnälla!

På onsdag blir det hjärtscint, samma dag ska ska jag fylla på expanderprotesen och på torsdag blir det en halv dag på sjukhuset igen för skelettscint, ny isotopvandring,  nu för att kolla att det inte är nedslag någonstans. Fredag ser det ut som jag får vila hemma och på tisdag har jag fått tid för att få en Picc-Line och start av cyton. Håret lär falla av lagom till midsommarafton. Men det får gå. Huvudsaken är att jag får bort eventuella tumörceller som kan finnas kvar. Jag har nu sjukskrivit mig helt, det är för många läkarbesök och undersökningar och dagarna är uppsplittrade. Jag behöver nu ladda batterierna lite, samla styrkorna och blåsa till strid! Mellan sjukhusbesöken ska jag vila i trädgården, min läkande trädgård. Det är så fint nu, fullt med knoppar på rosor, liljor och pioner. Jag hoppas att jag inte kommer att må alltför dåligt så jag kan ha något utbyte av sommaren men det är mycket  individuellt hur man reagerar.  Vi får se, bäst att vara påläst och förberedd!!




fredag 6 juni 2014

Normalitet

Skönt med helg igen. En helt normal dag, jobbat ute i trädgården. Lite bubbel och snittar på altanen i solen innan vi grillade. I morgon ska jag nog baka vetebröd. Det gäller att göra så mycket som möjligt nu för resten av sommaren mår jag kanske skitdåligt.

Jag har grävt, klippt och rensat och planterat om. Tankarna på behandlingen och vad som ska komma fanns i bakgrunden men de får inte komma fram för mycket. Jag behöver de här dagarna av normalitet,  jobba, inga  sjukhusbesök, glömma att jag ska bli skallig, kanske må skitdåligt, usch nej. Jag orkar inte bläddra i alla broschyrer och infoblad om biverkningar och rutiner. Det som oroar mig mest nu är att de undersökningar som jag gör nu ska visa att det finns mer ja, elände. Men som sagt - det får bli som det blir. Ingen idé att ta ut eländet i förskott.

I helgen har vi bokcirkel. Det ska bli skönt att träffa våra vänner,  var länge sedan nu. Jag har läst många böcker i vår så för en gångs skull så skulle jag kunna välja och vraka mellan titlarna. Än har jag inte bestämt vilken titel det blir.

Snart är det rosendoft och liljedoft i trädgården. Jag hoppas att det blir en någorlunda varm sommar så att jag kan vara ute ofta,  sitta på altanen med en bok eller vila i skuggan. Undrar för övrigt om det är olämpligt med solande när man behandlas med  cytostika, får nog googla på detta.  Bada får jag inte göra, ska h en PPicc-line i armen för cyton. Ja, det kallas så, lika bra att vänja mig. Inte cellgift - det är negativt. Cyton är mina soldater och de ska hjälpa mig att slippa återfall.

Jag testade att knyta en sjal som turban men jösses så hemskt, passar inte i turban.

Nåja, man inte beklaga sig. Värre vore att inte få adekvat vård. Jag känner mig omhändertagen på SÖS och kontaktsjuksköterskorna är mycket empatiska. Eloge och blomma  till dem.


tisdag 3 juni 2014

Förra veckan var vi på semester i  Lyon för att hälsa på vår dotter.  Det regnade när vi anlände men andra dagen vände det och sedan hade vi strålande sol varje dag. Vi kunde gå i kortärmat och njöt av att atmosfären.  Lyon är en trevlig stad, lagom stor och med många parker och grönytor. Två floder, varav den mindre, Sâune  rinner ut i Rhône.  Det finns stora lummig parker, alléer och planteringar. Mitt i stan finns t o m en djurpark som en del av en större park.
Det var härligt att se dottern i  Lyon, staden verkar passa henne som handsken. Hon guidade oss runt bl a till den fantastiska rosenparken, och så den gamla staden med sin basilika/kyrka med en och fantastisk utsikt over staden.


Vid kajen till Saune lät sig svanfamiljen nådigt fotograferas med den vita svanungen.
 
Och så de inbyggda kvarteren  med dolda sina gångar och dörrar i olika riktningar så att fransmännen som jagades av tyskarna kunde smita in genom en dörr  i ett kvarter och lugnt gå ut på andra sidankvarterat. Det var fascinerande att slinka in dessa gångar inuti ett hus i La Vieux Ville och veta att de här gångarna mellan husen räddade många frihetskämpar i Lyon under ockupationen.  Husen är sammanbyggda och en dörr mot gatan leder till fyra fem olika gångar till olika hus med egna utgångar. Nazisterna som invaderade Lyon hade ingen aning om dessa dolda gångar.

Det var skönt att komma till jobbet igen, för normalitet är viktigt,  om än  för några dagar. Men cytostatikabehandlingen är nu uppskjuten ett par veckor eftersom onkologen inte vill påbörja den innan hjärtutredningen är helt klar.

Idag var det dags för skiktröntgen så jag bälgade i mig en liter vatten med kontrastvätska på två timmar. Sedan skulle jag dricka ännu mer vätska under dagen för att rensa njurarna. De här senaste veckorna har jag varit på sjukhuset två - tre gånger per vecka.

Men jag är tacksam över att vi har en så bra vård som vi har. På onkologen gör de nu allt för att det ska gå så fort som möjligt att påbörja behandlingen och man låter mig göra flera avancerade undersökningar för att kontrollera att inte cancern spridit sig. Det är jag tacksam för. Jag vet att de gör vad de kan och den behandling som nu väntar är förebyggande. Det är där jag är nu. Men på grund av jag ska göra alla dessa undersökningar så är jag återigen i en bubbla. Att vänta är jobbigt.

Det är tur att jag har min familj och min terapi, trädgården. Den är läkande då den  inte tillåter att jag deppar ihop för då förfaller den. Bladlössen härjar på rosenknopparna, fram med vattenslangen. Liljebaggarna äter på liljebladen om jag inte nyper ihjäl dem. Jo det är nödvändigt att ta kål på krypen. Det är de eller liljorna. Och jag har många liljor, fantastiskt vackra liksom rosor i mängd för att inte tala om klematis.

Och har vi ju Berra som nu äntligen verkar ha fått en fru. Det är i vart fall två flugsnappare som flyger in och ut i holken.

Rosa!

Förra vecka var tung för många av oss kvinnor med bröstcancer i vår historia. Sara Danius, som kämpat i flera år med sin sjukdom, avled i de...