söndag 31 juli 2011

För snart en vecka kom vi hem från franska och italienska solkusten, Côte d´Azur. På lördagen var vi på väg tillbaka till Nice, där vår tio dagar långa vistelse på rivieran, inletts en vecka tidigare. Vi kom in i Monaco och fick in nyheter på engelska i bilradion och hörde om terrordådet i Oslo och Utöya. Vi blev givetvis bestörta men i en solig stad som Nice var det som skett i Norge,  för långt borta. Vi kunde ju se alla hemska bilder och filmsekvenser från ön på hotellets TV-skärm men själv kunde jag inte riktigt förstå vidden av det hela förrän vi landade på Arlanda i måndags. Då kom också insikten att det här var ett politiskt massmord och inget annat. En  terrorattack som var ämnad att  stoppa tillväxten i arbetarpartiet i Norge genom att döda så många AUF-are som möjligt. Terroristen hann döda nära 70 ungdomar och vuxna på ön innan han greps förutom bomben i Oslo.  Det var ingen slump att det var AUF-are som dog utan detta var hans avsikt. Att förinta arbetarrörelsens tillväxt.
När jag ser alla dessa foton på unga och engagerade ungdomar som nu är döda, den yngste var 14 år så kommer alla minnen från min egen ungdomstid i SSU. Jag var på SSU-läger i Ådalen och på Bommersvik flera gånger. Minns min egen SSU-tid i på 1970-talet. Minns alla valmöten, manifest och demonstrationer. Minns SSU Uppsala med Anna Lindh från Trögd som jag och en ombudsman åkte och hämtade, för att hon skulle prata på ett möte. Hon valdes in i distriktsstyrelsen liksom jag. Jag var mycket ung men hon var ändå yngre.  På Bommersvik gick jag på kurser och seminarier. På kvällarna var det brasaftnar på berget i Bommervik, visaftnar med trubadurer. När sedan arbetarrörelsen breddades med teater- och musikgrupper så var det läger på Bommers. Det var en härlig och engagerad tid.

Jag minns SSU på Södermalm i Stockholm där jag träffade min man för över 35 år sedan. När jag gick med som 16-åring i SSU var jag en mycket blyg tjej, men med åsikter och värderingar som stämde med ungdomsrörelsens. Jag kom från en helt annan miljö, föräldrarna var lantbrukare och hade andra politiska värderingar och från grundskoltiden hade jag dessutom hemska minnen av mobbning som nästan tagit all min självkänsla. Jag flyttade därför från byn redan som 16-åring och till en   storstad enligt byns mått, Uppsala och där återtog  jag min ungdom och mitt liv. Åren med SSU i Uppsala och sedan i Stockholm från mitten av 1970-talet var fyllda med upplevelser, gemenskap och vänskap. Våra närmaste vänner härrör från denna tid.  Jag har så många minnen från denna tid, den bästa tiden av min ungdom och är tacksam för att jag fick en knuff i rätt riktining 1971 då min svåger tyckte att jag skulle gå med i SSU,  eftersom jag hade så många åsikter om så mycket.

Jag kan därför inte läsa om dådet eller se inslagen på TV utan att tårarna kommer. Vi var på Sergelstorg där jag grät bakom mina solbrillor. Men jag var inte ensam, många grät stilla och höll om varandra, precis som i Norge.  Jonas Gardell, Ingvar karlsson och Mona Sahlin var tydliga och precisa liksom Beatrice Ask, inget terrordåd får stoppa engagemanget för ett bättre samhälle, Gardells tal var mycket engagerat och han hade så rätt i, liksom Ingvar Carlsson framhöll, att detta attentat var politiskt, riktat mot de engagerade och medvetna ungdomarna, enbart för detta dog de. De var inte vilka som helst - de var arbetarrörelens framtid och som sådan skulle de mördas. Detta kommer dock att generera att allt fler unga engagerar sig, precis motsatsen till vad terroristen ville. Det finns inte på kartan att lägga socialdemokratins värderingar åt sidan,  varken i Norge eller Sverige. De har blivit än starkare och än viktigare att föra fram.
Sergels torg - 5 000 pers deltog i manifestationen för offren i Norge
Nästa gång någon slänger ur sig ett rasistiskt uttalande eller förklenande om HBT eller annat ska vi med skärpa säga, "det får räcka nu." Elvaåringen på Utöya stoppade terroristen tillfälligt med dessa ord. Vi måste ta diskussionen med dem som visar främlingsfientlighet och intolerans hur den än visar sig. Total nolltolerans mot rasism, hot, våld och terror.

torsdag 28 juli 2011

Vi räcker ut en vänskapshand

BildNorges sorg är vår. De ungdomar som dog för gevärsmannens kulor var engagerade och hade valt att arbeta för en bättre framtid. Detta val kostade dem deras liv. Jag känner inte någon av dem men ändå så känner jag en sådan sorg. Sorg över att demokratin solkas av massmord på ungdomar och deras ledare, sorg över den smärta som alla dessa barns föräldrar nu kämpar med. En gång på 1970-talet var jag med i SSU och var på SSU-läger. Vi tände lägereldar och på scenen stod trubadurer och sjöng. En sång som vi alla sjöng medan vi höll varandras händer i långa kedjor var Dagfinn Rimestads sång: Vi rekker ut en venskapshand. I morgon tänder jag ett ljus på Sergels Torg för alla dem som dog i Norge och ska sjunga sången inom mig.

måndag 11 juli 2011

söndag 10 juli 2011

Sommartider hej hej

Egna jordgubbar varje dag, Odlingslådan är bara  1,2 x 1,2 m men vi har redan plockat 2 - 3liter.

Så blev det en härlig varm sommar. Vädret var ju lite instabilt ett tag men de senaste veckorna har det verkligen varit S O M M A R. Och då är det ju inte läge för att skriva i bloggen eller att baka surdegsbröd. Nej, surdegen vilar i kylen och även bloggen vilar. Men lite foton blir det då och då. Trädgården är ljuvlig med alla blommor och perenner. Prunkande skulle man kunna säga. Rosorna klarade sig från larvangrepp, jag knep larverna innan de knipit knoppen. Med nät om rosorna har inte heller rådjuren kommit åt dem. Kaprifol, syrenbuddleja och klematis har massor av knopp. Även frösådden har gått väldigt bra i år så det är egna uppdrivana sommarblommor i mängd. Efter angreppet från vita flygare i växthuset höll det på att bli missväxt men jag tror att jag fått bort det mesta. Nu har både gurkor och tomater skjutit fart igen så förhoppningsvis bir det väl skörd om några veckor.

Rosa!

Förra vecka var tung för många av oss kvinnor med bröstcancer i vår historia. Sara Danius, som kämpat i flera år med sin sjukdom, avled i de...