söndag 20 oktober 2019

Rosa!

Förra vecka var tung för många av oss kvinnor med bröstcancer i vår historia. Sara Danius, som kämpat i flera år med sin sjukdom, avled i denna sjukdom. Denna förkämpe för kvinnors frigörelse, för humanism, konst och jämställdhet lämnade banan. En kvinna som fick knytblusen att bli inne igen!
För det är just så, att även om man klarat sig länge, så finns inga garantier, bara ett hopp att det ska gå bra. Att man får många år till, eller i vart fall få se barn och kanske barnbarn växa upp. När så någon person, känd eller okänd för en, dör i sjukdomen så blir ångesten större ett tag. Dock kan jag inte låta ångesten ta för stor plats, för då tar den över. Och att kämpa vidare är mitt signum. Varje höst går jag på kontroller och varje gång är oron lika stor men sedan släpper jag den och försöker leva ett normalt liv, så gott det går. Dubbelamputerad och med en hel del biverkningar som jag får leva med, men jag lever!
När jag då ser att Kristdemokraterna lagt en motion om att avskaffa fri mammografi, så frågar jag mig! Hur tänker hon, Ebba!?
Hon, Ebba Busch Thor, tar så gärna på sig Rosa Bandet och gör reklam för Rosa Bandet samtidigt som partiet ifråga har lagt en motion om att avskaffa den avgiftsfria mammografin, detta för att spara pengar! I KD:s budgetmotion för 2020  föreslås att den avgiftsfria mammografin avskaffas.  Detta rimmar väldigt illa mot budskapet som hon vill förmedla. Jag kräks över denna idioti och svekfullhet.  Ebba Usch!

Oktober, bröstcancermånaden. Rosa Bandet. Bröstcancergalan där många, många lägger en slant till forskning! Det har hänt så mycket sedan mammografin kom någon gång på 70-talet. Min mamma och min syster fick aldrig går på några mammografier, det fanns inte på den medicinska kartan. Varken i Västerbotten där mamma bodde eller i Skåne där syrran fanns. Mamma dog 1991 och min syster 1997, båda i bröstcancer.
Jag däremot,  gick på mammografi redan i slutet av 70-talet, livrädd för att drabbas. Jag oroade mig lätt men via olika privata mottagningar och att man själv kunde beställa tid så fick jag göra dessa undersökningar. Kanske onödiga men jag behövde inte gå i ovisshet och oroa mig.
Åren gick,  jag bildade familj och fick tre barn. Min mamma hade, samma år som jag blev gravid med mitt första barn, fått bröstcancerdiagnos. Då visste man inte vad man vet idag, att det är bäst att ta bort hela bröstet beroende på typ av cancer och så vidare. Hon fick förvisso strålning men några år senare dog hon i spridd cancer. Så fick en av mina systrar denna diagnos och jag tänkte, nej nej inte hon också! Ingen av dem hade någonsin gjort en mammografi, så vitt jag vet.
Åren gick, jag hade fött och ammat tre barn.  Jag var ingen bystdrottning, förutom när jag ammade! men jag kollade och kände igenom brösten regelbundet. Och så en dag framför spegeln i maj 2007 så ser jag något som fick mig att nästa falla ihop av ångest.  Nästa dag beställde jag en tid på Christinakliniken och fick komma omgående. Denna läkare på kliniken ifråga, kommer jag alltid att sända tacksamma tankar till. Jag hade varit där några gånger och alltid kunnat gå därifrån med lätta steg. Nu gjordes mammografi igen och det var ingenting på bilderna  som oroade. Men den kvinnliga läkaren var inte nöjd, hon ville försäkra sig om att det inte var någonting ovälkommet i bröstet och det med annan teknik, magnetkamera. Egentligen så tyckte jag att det var onödigt, jag hade inte riktigt tid. Det var studenttider och vi skulle åka till Italien med barnen..
Ett par dagar efter undersökning med magnetkameran, fick jag en påringning från kliniken. Läkaren ville träffa mig.  Per telefon fick jag veta att det inte var någonting i bröstet som jag oroat mig för men i det andra..Jag fick komma tämligen direkt och jag minns det som i går. Hur jag med
steg så tunga som bly, gick uppför trappan till mottagningen. Där föll jag nästan ihop, men det var bara att bita ihop, och bestämma sig för att kämpa.  Jag minns att den kvinnliga läkaren var så otroligt empatisk, efter beskedet så kramade om mig och sade: du klarar det här!
Jodå, det blev studentfirande som planerat men Italien fick vänta på mig. Jag fick planera in operationen på försommarn och sedan en ytterligare operation för att ta bort hela bröstet eftersom det inte räckt med tårtbiten. Sedan strålning men ingen cytostatika, tack och lov.  Efter ett antal kirurgiska ingrepp så hade jag fått bröstrekonstruktion.
Livet rullar på, jag går på kontroller med mammografi, ultraljud och magnetkamera. När tumörerna i andra bröstet uppdagades var det värre, det var oklart hur de kunde ha utvecklats så pass och det var en annan typ än första gången, men hormonkänslig cancer likväl. Utredningen var långdragen pga av strul med magnetkameratider och jag fick ringa och påminna Unilab om att jag måste få en tid, remissen hade legat och väntat ett tag.
Hösten gick och i slutet av januari året därpå hade jag en tid. Sedan fick jag göra den ena undersökningen värre än den andra, för att till slut bli uppringd av sjukhuset och ombedd att komma in. Nu var det en annan klinik, men även här en mycket duktig och empatisk onkolog, en kvinna som gav mig beskedet. Sedan föll mörkret över mig ett tag men jag bestämde mig, jag ska inte dö av detta, inte denna gång heller. Jag ska kämpa, kämpa!
I maj 2014 genomgick jag mastektomi, hela bröstet togs bort och lymfkörtlar utrymdes.  Så kom nästa dråpslag. PAD, analysen visade att var invasiv cancer och en smittad lymfkörtel.  Det var mycket värre än första gången, och mycket mer utbrett.
Den här gången fick jag gå igenom hela behandlingspaketet med operation, liksom utrymning av ett stort antal lymfkörtlar, cytostatika och strålning. I slutet av cytostatikaperioden var jag helt slut, det var nästan omöjligt att ta en promenad för jag hade ingen ork. Jag tvingade mig runt på en promenad varje dag, biverkningarna stod som spön i baken och onkologen var bekymrad. Den mycket kraftiga cellgiftsbehandlingen fick ändras ett par gånger att jag skulle kunna genomgå den som planerat.
Men till slut var jag igenom tunneln, fick vila ett tag och sedan var det dags för strålning. Strax före jul var jag klar med den och sedan försökte jag låtsas att livet var som vanligt. Men så var det ju inte. Jag var nu dubbelstympad, allt hår var borta och vissa biverkningar i mängd. Men vi firade ju, jag lagade julmat och bakade och tänkte, jag lever. Jag lever!
Så nu har det gått fem år. Det har ju hänt väldigt mycket på forskningsfronten under de senaste tio åren, både för att diagnosticera och behandla bröstcancer. Under senaste åren har forskningsrönen visat att kvinnor med tät bröstvävnad inte har samma nytta av mammografin, brösten är för täta och tumören syns inte.För dessa måste andra metoder användas, som till exempel magnetkamera.Ett annat forskningsprojekt som var på tapenten för ett par år sedan var att Tamoxifen, kan användas i förebyggande syfta för kvinnor med täta bröst.

Men för alla som inte har täta bröst är det viktigt att få kunna göra mammografi, för att hitta tidiga förändringar i brösten. Att avgiftsbelägga dessa undersökningar är helt fel linje.

måndag 19 augusti 2019

Pensionärsliv

Sedan ett år tillbaka är jag avtalspensionär. och råder helt själv över min tid.  Eftersom jag hade ett bra kollektivavtal inom försäkringsbranschen kunde jag egentligen vid 62 år ta ut hel avtalspension, men väntade till 63. Då tyckte jag att nu fick det räcka, hade jobbat i över 15 år där och kände mig inte alls sedd på arbetsplatsen längre.  Efter mina två sjukperioder p g a cancer hade jag blivit ointressant för arbetsgivaren. Att vara över 60 år och dessutom haft cancer gånger två,  tja de är ju osäkra kort. Antagligen tänkte mina chefer så, jag fick i vart fall inga intressanta uppdrag och uppgifter som de övriga i min grupp och jag låg mycket lägre i lönefältet än vad de flesta kollegorna. Så jag bestämde att jag pensionerar mig. Det fanns inte heller någon större social interaktion på jobbet och de som jag haft mest med att göra, hade slutat av ålder eller bytt jobb. När vi därtill skulle flytta till ett kontorslandskap blev det ännu ett skäl att lämna. Jag har aldrig ångrat detta, även om min pension framöver blir lägre.
Jag tar vara på dagarna och är aktiv på olika vis. Det jag inte gör är att vila!!

Från april månad tillbringar jag nästan all tid  i trädgården och nu under sommaren så är det en del renovering att göra. Tiden löper på. Det gäller att ta vara på den tid man har. Så jag njuter av att bara kunna gå ut i trädgården, dra in doften av honungsrosorna och allt annat som doftar och sedan njuta av en bra bok i hörlurarna medan jag arbetar. Jag har börjat att lyssna på böcker i BookBeat och är helt fast!  Sedan i juni har jag lyssnat på 10-12 böcker samtidigt som jag läst några böcker,  helt perfekt när man målar bräder eller gräver i trädgården. Även om jag lyssnat på böcker så har jag försjunkit i bokläsande i min  läsefåtölj om kvällarna. När jag jobbade var jag så trött om kvällarna att jag inte orkade läsa. Just nu läser jag andra delen av Maj-triologin, hemmafrun från Övik. Nästan mina hemtrakter.
Bygget med den inglasade altanen framskrider. Min man jobbar med detta varje kväll och varje helg samt hela semestern..Det bli  så fint. Direkt som första väggen blev klar, den med glasdörrar så blev det som en helt ny altan. Med nytt tak och delvis inglasning får vi förlängd vår och höst där inne!

fredag 5 juli 2019

Njalta hemlängtan

Just nu har lite hemlängtan till byn norrut som jag lämnade när jag var sexton.  Men vi är i full färd att glasa in altanen till en veranda och lägga på nytt tak, så vi lär inte hinna i sommar heller. Just nu lockar inga Norrlandsresor heller, det är bara 10-15 C, blåser kallt och regnar. Varierande väder med andra ord. Skulle sitta fint med lite värme. Det ska bli så mysigt med den inglasade verandan. Vi kommer att ha en glasvägg mot trädgården och resten blir inbyggt med fönster.

Så detta byggande medför att hembyn får vara även i år. Min syster som bor i byn , har jag inte någon kontakt med och så lär det även bli framledes. Hon har gjort sitt val och jag mitt, en mångårig tvist om bl a arv av hemmanet ligger bakom allt. Det går inte att överbrygga.

Jag var väldigt ung när jag äntrade långfärdsbussen söderut. Min mamma och min bror,  den senare  hade körkort och bil, en Volvo PV vinkade av mig. Både mor och jag grät, men det var bara att torka tårarna och så klev jag på bussen. Jag minns än idag hur jag var klädd. Det var varmt, juni månad 1971 och jag hade vita korts som mamma sytt till mig och syrénlila åtsittande tröja. En liten resväska. Jag grät en och annan tår till på bussen, slumrade och åt matsäcken som mor skickat med. Så anlände bussen till Uppsala där min syrra Gudrun mötte mig. Så började livet för i hembyn skulle jag ha inte ha utvecklats till den som jag blev. Där var jag bara en förläst jänta med glasögon, som mobbats så hårt i skolan att självförtroendet körts i botten. Där fanns Jantelagen, och den religiösa miljö som var som ett gissel. Det var så mycket som var synd.

Jag flyttade ju inte direkt till syndens näste, å nej. Uppsala var den
stad där jag återställde mitt självförtroende. Jag gick gymnasiet och fick kompisar, engagerade mig politiskt. Grunden till det liv som skulle följa, lades i lärdomsstaden. Jag gillade Uppsala men valde att sedan flytta till huvudstaden,  jobb och sedan högskolestudier och fortsatt politiskt engagemang. Det var tider det, man var medveten och protesterade mot krig och orättvisor.

Vad gör de nutida ungdomarna? Jo de speglar sitt ego genom Insta och FB. Precis som vi äldre förfallit till. Och även medelålders.

Sedan ett år tillbaka är jag avtalspensionär. och råder helt själv över min tid.  Eftersom jag hade ett bra kollektivavtal inom försäkringsbranschen kunde jag egentligen vid 62 år ta ut hel avtalspension, men väntade till 63. Då tyckte jag verkligen att nu fick det räcka, hade jobbat och kände mig inte sedd på arbetsplatsen längre.  Efter mina två sjukperioder p g a cancer hade jag blivit ointressant för arbetsgivaren. Dock nästan ingen sjukfrånvaro i övrigt men jag var äldre och de som haft cancer, tja de är ju osäkra kort. Antagligen tänkte mina chefer så, jag fick i vart fall inga intressanta uppdrag och uppgifter som de övriga i min grupp och jag låg mycket lägre i lönefältet än vad de flesta kollegorna. Så jag bestämde, jag pensionerar mig. Det fanns inte heller någon större social interaktion på jobbet och de som jag haft mest med att göra, hade slutat av ålder eller bytt jobb. När vi därtill skulle flytta till ett kontorslandskap blev det ännu ett skäl att lämna. Jag har aldrig ångrat detta, även om min pension framöver blir lägre. Jag tar vara på dagarna och är aktiv på olika vis.

Från april månad tillbringar jag nästan all tid  i trädgården och nu under sommaren så är det en del renovering att göra. Tiden löper på. Det gäller att ta vara på den tid man har. Så jag njuter av att bara kunna gå ut i trädgården, dra in doften av honungsrosorna och allt annat som doftar och sedan njuta av en bra bok i hörlurarna medan jag arbetar. Jag har börjat att lyssna på böcker i BookBeat och är helt fast!  Sedan i juni har jag lyssnat på 10-12 böcker samtidigt som jag läst några böcker,  helt perfekt när man målar bräder eller gräver i trädgården. Även om jag lyssnat på böcker så har jag försjunkit i bokläsande i min  läsefåtölj om kvällarna. När jag jobbade var jag så trött om kvällarna att jag inte orkade läsa. Just nu läser jag andra delen av Maj-triologin, hemmafrun från Övik. Nästan mina hemtrakter.



måndag 20 maj 2019

Full sprutt på sommarn!

En månad sedan förra inlägget, och nu kom sommarn! Den kom lika snabbt och intensivt som förra våren.En ganska så varm april, mindre varmt i maj och nu i slutet på maj, eller i vart fall andra hälften av månaden, så kom först ett regn under ett par dagar och sedan värme. Idag har vi haft 25 grader, vilket är helt sjukt varmt så tidigt- Nu lär det gå snabbt med syren och annat, bladen har knappt slagit ut på vissa håll. Våra tulpaner har äntligen slagit ut. Jag lyckades rädda merparten från rådjuren, så fort knopparna kommit så lägger jag på ett svart nät. Men nu blommar de och då är de inte lika intressanta.
I växthuset har jag så mycket frösådd att det bågnar, har börjat bära ut plantor till rabatterna. En del får växa till sig i ett plasttält medan andra grävs ner direkt.
Så ringde jag min  syster som bor på ett äldreboende i Västerbotten, en bit från byn där vi växte upp, alla mina fem syskon och så jag, lilljäntan. Syrran är 80 år och relativt pigg, dement men vet fortfarande vem jag är, än så länge. Hon hade fått en bok en bok om Öreälven som hon rekommenderade, den  ska jag absolut skaffa mig. Vårt föräldrahem ligger en bit från älven och när jag växte upp var det inte så igenvuxet ner till älven, utan man kunde se vattnet. Ibland såg man även brötarna med timmer eller när isen gick. Älven har en central roll i min uppväxt. Ibland när jag var nedstämd kunde jag gå ner till älva och bara stå där vi vår lilla strand där pappas egenbyggda eka guppade. Jag kastade sten och såg ut över vattnet, krusningarna och lät blicken vandra längs strandniporna. Längtade bort!

måndag 15 april 2019

Våren är i full gång, fastän det är mycket kalla nätter. I går var vi till en ridskola i Huddinge och hämtade hästgödsel, prima gödning för trädgården. Den luktar nästan ingenting och uppblandad med vår egen kompostjord, blir det kanongödsel för växterna. Det skulle dock behövas ett regn, då det är mycket torrt i markerna. Jag är lite orolig över att det knappt regnat något under våren, bara kalla nätter och någon snöby har inte gett mycket vatten till växterna.
Eftersom gödseln nu ska ut i alla rabatter och under fruktträd och buskar så behöver jag vattna lite.

Vi har, som hela världen, nåtts av nyheten att Nôtre Dame brinner. Dottern och jag tänkte åka till Paris några dagar om vi hittar en billig resa men nu blir det  i alla fall inget besök i Notre Dame. Vi har varit till Paris ett par gånger, senast så skulle vi bese katedralen men den var stängd just dessa dagar som vi var där.Och nu har den brunnit! I  700 år har den stått där, den har klarat sig undan krigets förstörelse och så tänds en gnista under reparationen av kyrkan och nu är den förstörd. Det är ofattbart sorgligt.


torsdag 28 mars 2019

Våren är kommen hopp tralla la la

Idag var det ett ljuvligt vårväder så jag gick ut i trädgården genast efter frukost. Där har jag förberett lite inför vårsådden. Inomhus finns ett otal frökrukor med försådd. Det måste ut snart  till växthuset. Jag har en mängd fröpåsar därtill, egentligen alldeles för många för att kunna hantera det som kommer upp. I år ska jag försöka att få ut så mycket som möjligt till växthuset a s a p. Naturligtvis var jag på Nordiska Trädgårdsmässan, inte bara en dag utan två dagar, förra veckan.  Först med en f d kollega på en vardag, betydligt mindre med folk då och på lördagen med dottern, det senare är tradition. jag var så trött på lördag kväll, räcker med en dag definitivt. Jag hade förstås, som vanligt, ambitionen att inte köpa så mycket. Men det blev ju några plantor och en hel påse med fröpåsar från privata frösamlare. Lite mer ovanliga växter men hur jag ska kunna driva upp allt blir en annan femma.
Kunde heller inte motstå plantor som en Tage Lundell-klematis och så lite annat. De bor än så länge i en "växtkuvös" i växthuset.
Jag räfsade och tog en titt på alla rosskott, snart dags att klippa rosorna. Sedan avnjöts kaffet på altanen i solen.

söndag 17 mars 2019

Idag, äntligen såg jag den första vårblomman, vintergäck, i en av våra rabatter. En del lökar är på g och för att förekomma harar och rådjur så har jag täckt dessa med svart nät. Vad gör man inte för att få se blomsterfröjden? Speciellt knoppar på tulpaner och krokus samt rosor. De senare dröjer ju. Men det växer trots kyla och snö, rosornas skott utvecklas snabbt.
Till veckan ska jag på trädgårdsmässan, Nordiska trädgårdar. Egentligen är det mest en massa biprodukter, blir mer och mer för varje år. Ett föredrag av Stefan Sundström ska jag nog lyssna på. Möjligtvis en buskpion men inga stora inköp i år. Jag har så många fröpåsar att det räcker och blir över. Jag började med sådden för en månad sedan, det gick väldigt trögt men nu tar det sig i lådorna. Det lär ju dock dröja innan jag kan ta ut någonting till växthuset så det är lika bra att  inte växer  snabbt.

onsdag 6 mars 2019

40 år sedan barnagan förbjöds i lag!

I går var jag på ett möte där jag kom i kontakt med en kvinna visade sig komma från min hembygd.
Hon hade en dialekt som jag genast reagerade på. Det lät som hon kom norrifrån varpå jag raskt frågar; är du norrifrån?
- Jo från Västerbotten. En stund senare, har vi kommit fram till att vi gått i samma skola i Västerbotten, vi är båda födda i mitten på 50-talet och kommer från familjer med många barn. Vi var sex barn, de var tolv barn. Båda flyttade vi hemifrån och söderut efter grundskolan och jobbade som barnflickor.
Jag flyttade hemifrån för att slippa gå i gymnasium där mina f d mobbare antagligen skulle finnas och hon flyttade hemifrån för att slippa agan. Hennes far agade ofta de äldsta barnen. Det fanns oftast ingen anledning till agan, men det hette ju att "onga skull ju tuktas. Så var det förr. Hennes småsyskon säger sig inte minnas någon aga vilket kan förklaras av att aga förbjöds i lag 1979.. Därefter upphörde pappans uppfostrngsmetoder.

måndag 4 mars 2019

Vårvinter

Nu är vintermånaden februari slut, dock kom vintern tillbaka. Det var faktiskt riktigt vårlikt ett tag, men man vet ju ett sådant vårrus är tillfälligt. Den riktiga våren dröjer nog ett tag till men man kan likväl njuta när tillfälle ges.  Nästan all snö hade smält bort på tomten så jag passade på att räfsa bort lite löv.  Mest för att få bort mängderna av fröskal på marken under fröautomaterna. Dessa rester kan vara en smittkälla för salmonella eftersom det även blir mycket fågelspillning på marken. I Stockholmsområdet har nämligen ett stort antal katter insjuknat i salmonella. Nu är ju våra katter inne för jämnan men ibland smiter de ut. Som Maja häromdagen. Hon kom dock snabbt in, så roligt var det inte att vara ute.

Det har t snöat på nytt så både i dag och igår vaknade vi till ett rejält snölager. Det tinar dock bort om inte dt minusgrader. Jag hoppas verkligen att det inte blir köldgrader för då blir det halt igen. Hatar halka. Men idag trotsade jag vintern och satte upp fågelholken för rödhakar, den ska även gillas av koltrastar då den har en öppen planlösning..

Mitt arbetsrum är så fint med nymålade väggar. Nu ska det bli nya gardiner och därefter ska jag måla det andra sovrummet på övervåningen. Han har flyttat hemifrån för många år sedan och det har inte blivit av att renovera det, men nu ska det bli av.  Eftersom jag är i målar tagen så går jag runt med målarburkar och bättrar på här och där. Vi har bott här i 10 år och det börjar bli slitet här och var.  Nya färglager piffar upp. Sommarens projekt ska i alla fall bli till viss del inglasad altan, som en liten veranda. Vi har en jättestor altan som delvis har tak. Där ska vi byta ut skärmväggar och sätta in fönster för att förlänga sommaren.



fredag 22 februari 2019

Inte utan mina syskon

Nu är mitt arbetsrum ommålat och fräscht. Innan ommålningen hade jag en stor mängd foton av familj och släkt på väggen. Bilder av min egen familj, man och barn. Mina föräldrar och syskon. Förfäder som far- och morföräldrar.
Nu ska jag nog sålla lite men jag ska ändå sätta upp en hel del på "släktträdet"  som jag kallar denna vägg. Mina syskon och föräldrar. Nu är fotonen det enda jag har kvar av dem eftersom del flesta är borta, en syster är svårt dement och en syster har valt att inte ha någon kontakt med oss andra två.  Det är knepigt med syskonrelationer som bryts sönder. När sorger och elände drabbade denna syskonskara så trodde jag ju, att vi som blev kvar, skulle hålla ihop.Jag kunde inte vara utan mina syskon, vi var så tajta, trodde jag i alla fall.
Vi var sex syskon, således en stor skara. En syster tog sitt liv i början på 80-talet, nästa dog av cancer på 90-talet och min ende bror dog 2011, efter att ha legat totalförlamad i flera år och av oklar genes.
Han var singel och vi tre syskon blev arvingar. Det tog helt knäcken på syskonrelationen, det vill säga det lilla som var kvar. Det hade varit schismer kring min brors förvaltarskap, senare hans arv och ännu tidigare ett gåvobrev angående hemmanet som vi alla skulle ärva i slutändan.  Nu blev schismerna blev alltför stora och kulminerade i den komplicerade och utdragna arvstvisten. Men först skulle min bror begravas. Så fort vi kontaktat begravningsbyrån så stod det klart att min bror inte skulle komma i jorden på vanligt sätt, en begravning. Nej, det krävdes två ceremonier eftersom min ena syster vägrade att delta i begravningen med min andra, äldsta och lätt dementa syster. Det var tvärstopp. Prästen hade ingen lätt uppgift, församlingen fick godta två olika ceremonier. Begravningsentreprenören var  utbränd efter denna begravning. Han blev utskälld per telefon av tv av syskonen, dock inte av mig.
Kistan åkte  in i kylrummet efter den första ceremonin, jordfästningen. Ett par dagar senare var det dags igen och då var jag och min äldsta syster med, ett antal bybor och vänner samt fåtal släktingar. Jag vågade inte fråga folk men jag undrar om inte en del av min  brors vänner, gick på båda begravningarna för att inte stöta sig med den andra falangen. Min brors kista fördes ut till graven och så tog vi farväl.
Jag saknar mina syskon, både de som lever och de som är döda. Men vissa saker går inte att göra något åt. Den syster som valt bort syskonkontakten , har gjort sitt val. Jag har för länge sedan accepterat detta, det är och förblir ett avslutat kapitel. Hon är ibland på besök här i sta´n där hennes  vuxna barn bor, men har aldrig kontaktat mig. NU har jag bestämt mig för att detta kapitel är avslutat.
Om man söker på nätet på syskonkonflikter så blir det många träffar. Syskon kan man inte välja, men man kan välja att inte ha kontakt, det är sant.
Arvstvist är tämligen vanligt bland syskon. Förra året kom det ut en intressant bok skriven av en norska, "Arv och mijö". Den ska jag läsa.

lördag 16 februari 2019

Lovikkagrått

Nu ska jag äntligen måla om mitt arbetsrum. Jag tänkte mig en mjuk grå färg och tog hem ett antal färgprover med spännande namn som lovikkagrått, marsipan, champagne m m men dessa kulörer var alltför mörka. Rummet kan bli lite mörkt. Det har ett inte alltför stort fönster så jag vill ha lite ljusare rum, och nyansen Mosaik blev till slut mitt val. Nu ser det ut att bli lite gråbeige men det blir nog snyggt i slutändan. Allt är bättre än de fläckiga väggar som nu är. När vi flyttade in för ett antal år sedan så var detta rum, ett lager för alla saker tills att vi fått allt på plats. Bokhyllor t ex, med massor med böcker. Mitt arbetsrum när jag började jobba hemifrån allt mer. Till slut var väggarna helt täckta med tavlor, fotografier och hyllor.
Men nu kände jag att det är dags. Vi har ett par rum till som måste fixas men en sak i taget.
Nu har jag spacklat väggarna och maken tog den vikta väggen som är snedtak. Jag fick nackspärr av att spackla dess sprickor. Men i morgon går jag loss med slippapper och på måndag kan jag nog börja måla.
En annan sak som jag nu tagit tag i, är att jag anmält till simskola för vuxna. Det ska bli en överraskning för familjen. Ser mig själv simma som en fisk till sommaren..🐟
Jag kan simma rent tekniskt men vågar inte släppa botten. Så jag håller mig där jag bottnar.  Jag behöver få öva i varmt vatten med tränare och få trygghet. Det kostar en slant men det får det vara värt. För cirka 50 år sedan fick jag gå i simskola i en kall Norrlandssjö, sommaren var kall och jag kunde inte träna på simning i övrigt då mina föräldrar inte var simkunniga. I skolplanen ingick inte simning på den tiden. Det brukade stå i betyget om man var simkunnig men i mitt fall stod det ej simkunnig. Nu ska det ändras på. Inte en dag för sent.

Rosa!

Förra vecka var tung för många av oss kvinnor med bröstcancer i vår historia. Sara Danius, som kämpat i flera år med sin sjukdom, avled i de...